waka waka

Nu är jag tillbaka på Imbasa/ i Kimberley efter en fantastiskt fin resa med min kära familj. Jag har fått sett väldigt mycket av Sydafrika på ganska kort tid. Vi åkte fem stora vuxna i en liten bil ända ifrån Cape Town, via delar av the great Karoo och fjällen vid Lesotho, till södra änden av Kruger och vidare till Kimberley i North Cape. Det blev långa mil för rumpan att sitta trångt. Något jag alltid kommer ha speciellt i minnet är när vi kört timtals för att komma fram till Kruger National park innan mörkrets framträdande, vi visste att vår kära lilla hyrbil inte var gjord för gravel roads men alla vi frågat hade sagt att det inte skulle vara några problem att ta sig fram fast man inte hade en 4 hjuls driven. Vi kom fram i skymningen till Marloth park där vi hyrt en stuga i bushen. Det hela började med att de tappat bort nyckeln vi skulle få för att komma in. De skickade ut oss på nyckeljakt med en halv taskig vägbeskrivning som gjorde att vi irrade runt ett bra tag på de inte allt för vänliga vägarna. När vi tillslut fått tag i nyckeln kunde vi styra mot stugan, vägen blev bara sämre o sämre och ringlade sig i allt tätare djungelvegetation , där det vimlade av zebror, blue wildebeest och Impalor. Vi körde långsamt fram för att skona bilen så mycket som möjligt men det hjälptes inte. Den började plötsligt låta som attan och pappa förlorade sakta men säkert styrningen. Vi lyckades i alla fall nästan ta oss ända fram till stugan. Mitt ute i bushen stod vi där med en fullpackade bil som sagt upp sig. Jag mamma och Dorothea började gick ner mot stugan med lite av vår packning, och på stigen fick vi styra undan en ringlande kobra. Mamma stack nyckeln i låset och vred om, hon tittade upp med en ängslig blick och en halv nyckel, den andra halvan satt kvar i låset. Det hela började kännas lite olustigt. Det sittrade i luften av alla djungelns ljud, och man anade allt som rörde sig tät omkring oss i det allt tilltagande mörkret. De hade sagt rätt tydligt att man skulle hålla sig inne när mörkret kom, både lejon o människor kan vara skumma då. Man kunde ju nästan inte göra annat än att försöka skratta åt de hela.

Det hela löste dock upp sig- vi kom in, och ingen åts upp av lejonen som råmade i natten. Efter två väldigt lyckade safaris i Kruger begav vi oss mot Kimberley och Imbasa , dock fick vi lämna vår utslitna bil till fördel för en annan. I Kruger fick Vi se allt från svart noshörning till leopard vilket är väldigt ovanligt att se.

Det nya året firade vi väldigt annorlunda. Mamma hade hittat en lodge i en jättestor national park som hette Baviaanskloof, vägen in dit var minst sagt lång och även här mycket krävande. Vi ringlade in i ett landskap som var så orört och mäktigt, berg reste sig över oss, små vattendrag gick över vägen och allt med en tystnad av så mycket levande. Så mycket vi inte hade en aning om. Mitt i allt, långt in i ingenstans mellan stora fjäll fanns en bosättning och vår lodge. Den låg precis som om där varit en lagun en gång i tiden, omringad av berg fick detta ställe en mycket speciell känsla. Man hörde eko som bergen utbringade av babianer som kallade på varandra, små kvicka antiloper som for över blocken och man kunde ana leoparder smyga runt omkring en- och känslan av att vila i naturens hand var mäktig. El eller teknologi var bara ett minne blott. Våra fyrverkerier vid 12 slaget var alla stjärnfall på den enorma himlen. Det kändes som på riktigt.

Vi fick även uppleva Molmanshoek. Ännu ett gömt paradis omgiven av en natur man inte glömmer. På hästryggen red vi upp på de höga bergen, utsikten var mils lång och oändlig. Att galoppera ikapp med zebror och struts var frihet. Nere i Dalarna red vi genom ask och pilskogar som formade en sådan sagolik stämning. Att känna sig som Aragorn i sagan om ringen var inte svårt. Fattades bara lite orcher att skjuta ner så skulle allt vara toppat.

När jag fick åter se Kimberley igen efter 3 veckor fick jag en riktigt fin hem känsla i magen. Kimberley är mitt hem, Imbasa mitt arbete och passion. Visade mamma o pappa var jag bodde, de jag jobbar med och hur allt fungerar på en sydafrikansk game-farm.

Dorothea som kommit hela vägen från NYC var med på vår resa, men hon räknas helt klart som en i familjen. Anton som jobbar som Professional hunter på Imbasa skulle ta med Dorothea på hennes första jakt. En springbock. Jag skulle med hjälp av Anton försöka guida henne. Det var så mycket svårare än att gå bakom som spårare själv. Med Antons tålamod med oss båda sköt hon efter tre dagar tillslut en riktigt fin springbock. Det var häftigt för både Dorothea och mig.

Fick även följa med på min första giraff jakt med Grant och Donald Larsson. Det var också en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Nu har mamma och pappa åkt hem igen och Dorothea är på plats i den stora staden New York. Jag fokuserar på att stoppa huvudet i alla böcker om detta fantastiska land och wildlife för att fortsätta drömmen om att bli Professional Hunter.

Photo shoot!

ik

k

z okxzvfsdwwwszwa