Back in Sweden
Nu befinner jag mig på svensk mark igen. Mest för att fixa mitt visum ordentligt så jag snart kan åka hem igen. För det säger jag nu. Hem till Sydafrika. Kom till och med på mamma med att hon sa ” Når skall du hjem igjen da Ragnhild ? ” Aaaahaa! Got her!
Det är väldigt skönt att vara i Sverige igen, träffa min fina familj och mina älskade vänner. Landa lite liksom. Kommer precis från en väldigt intensiv 12 dagars jakt med 8 amerikanare. Det var nog den bästa jakten jag vart med på. Jag lärde mig så sjuuuukt mycket på den. Inte minst för alla misstag jag gjorde.. Hade lite av en skräckupplevelse också innan jag for hem.
Fick mycket ansvar under denna jakt. Mike lät mig visa framfötterna lite och det sista jag ville var att göra honom besviken. Hängde mest ihop med Leon som jobbar som Mikes spårare. Han är en av de bästa man kan gå efter och lära sig av. Han kan nästan allt. Känslan av att se honom springa med små lätta steg upp på de höga bergen i Eastern Cape och själv försöka hänga med så fort jag kunde med tunga klumpiga steg är kanske inte det roligaste. Vet inte hur många gånger jag halkade och trillade ( innan skulle jag sagt att jag var typ lika klumpig som en elefant men nu vet jag ju att elefanter inte alls är så klumpiga, det ni! ) . Han får minst sagt ha mycket tålamod med mig. Men det har han. Vi klättrade upp på varenda topp och spejade efter kudu åt Mike och våra klienter. När temperaturen gick upp mot 40 grader och vi kämpade klättrandes bland de brännande stenar som gjorde brännmärken på kroppen och taggbuskarna som slet av min hud från både ben, armar och ansikte kände jag att jag levde.
Att dricka mycket vatten är absolut ett måste om man ska överleva den olidliga hettan. En av de misstag jag gjorde som man absolut inte får göra var att en dag packa för lite vatten. Jag beräknade fel. Det stod mig dyrt. Att säga till Mike när han frågade om vatten att det inte fanns så mycket mer var minst sagt jobbigt. Då drog jag ner honom totalt. Det är något jag aldrig i mitt liv kommer göra igen. Det kan jag lova. Eller när jag stoppade ena radion på laddning men kollade inte att kontakten var i ordentligt så den laddades inte riktigt och dog under dagen. Mikes frågande blick och ord var som en kniv. Sådana stunder där jag känner mig så otroligt korkad lär jag mig som mest. Ändå om det är simpla saker måste jag vara mer skärpt än jag är. Mamma har fått många samtal där hon fått peppa till mig igen.
Fick även skjuta en kudu och en riktigt stor fin Impala själv när vi var nere i Eastern Cape. Det var perfekt att få öva på att flå huvudet. Jag satt i timmar för att försöka pilla med öronen. Det är en konst. Kan ju inte riktigt öva på klienternas djur liksom.. Annars har jag nu blivit en hejare på att flå. Stod många timmar i slaktboden med Leon, Anton, Pa och hela gängen under denna jakt. Det kan vara ett av de roligaste momenten på dagen för man är så himla trött efter jakten och ställa sig och flå sent på kvällen framkallar mycket skämt, hög musik och härlig dans med en rytm som bara de har, försöker hänga med i affro dansen men jag ser nog mest patetisk ut. Skämten är på så låg nivå att de tillexempel kan tycke att det är sjukt kul att lägga zebrans snorre på min axel när jag inte ser…..jaja.
Men tillbaka till min skräckhistoria som jag alltid kommer minnas. Som fick mig att tänka till om Sydafrika verkligen är min grej, om jag hör hemma här. Var ute och gick med Leon , Mike och våra två härliga klienter Josh och Austen från South Dakota som var ute efter att skjuta oryx. Vi hade varit ute i flera dagar för att försöka få ett bra läge på den stora flocken som befann sig i området men då Oryx är en som ser, luktar och hör otroligt bra och när de går i en flock på typ 160 djur är det något av de svårare. Vi hade verkligen kämpat i dagar och denna gång hade Mike en väldigt bra plan för att försöka överlista dem. vi ställde bilen bakom en buske kanske 50 meter från grannens mark. Då jag av tidigare erfarenhet tappat bort bilen en gång när Mike bett mig gå för att hämta den var jag otroligt noga med att verkligen försöka se var vi var, hur naturen såg ut runt om mig och ta ut märken när vi smög efter flocken. Vi hade flocken på en 150 meter framför oss hela tiden men alltid när vi gjorde i ordning för en bra anläggning så vände vinden och de fick vind om oss och på det viset fortsatte det rätt långt in i bushen. Tillslut beslöt Mike att jag skulle gå tillbaka till bilen och åka mot en annan väg för att möta upp dem där då vi redan gått en bra bit. Han frågade noga om jag visste var bilen var nu. Jag var så sten säker på att jag visste precis så jag verkligen lovade honom att jag visste. Jag sa till och med ” Om jag inte hittar bilen nu så kan jag stanna i Sverige och inte komma tillbaka ” Så säker var jag. Jag började jogga fort den väg vi gått, med tanken på att hitta bilen så fort som möjligt för att kompensera att jag tappat bort den här om dagen liksom. Jag kom nog lite för långt till höger än vad vi var så när jag svängde av där jag trodde bilen skulle stå var den inte där. Då började jag bli lite ställd och tänkte vad faasen. Stressade lite och hamnade i ett buskträsk med riktiga killer taggar. Började småspringa igenom buskarna som rev sönder benen men det kändes knappt då stressen tog över. Detta får inte ske igen tänkte jag. Sedan fastnade plötsligt min blick snett framåt där en stor flock med bufflar stod 25 meter ifrån mig. Jag stelnade till och ett obehag spred sig i kroppen. Bufflarna stirrade stumt på mig och för första gånget i mitt liv greps jag av det som kallas panik. Det som kan vara din bästa vän eller din värsta fiende. Det som antingen kan göra dig fokuserad eller göra dig totalt förvirrad. Paniken gör att jag inte tänker annat än att ta mig därifrån så fort som möjligt och jag vänder mig om och börjar springa. På något vis snubblade jag på en sten och föll handlöst ner och slog i huvudet. Sedan minns jag inte mer än att jag vaknade upp med en olidlig huvudvärk och blod som tränger genom näsan och ner på mina torra solbrända läppar. Jag reste mig upp och kände mig väldigt olustig. Bufflarna var borta. vägen jag haft framför mig var borta. jag stod någonstans i ingenstans. Det började dessutom skymma. Jag visste att jag var tvungen att ta mig till närmsta väg och försöka göra en plan ifrån det. Så jag började bara gå i det ändlösa landskapet som blev allt mer hotfullt. Efter någon timme hittade jag mig upp på ett litet stenrös men då hade mörkret redan hunnit ikapp och jag såg blott min hand framför mig. Jag vet inte hur länge jag satt där men efter att ha övervägt om att bara stanna där tills det vart ljust igen eller försöka ta mig till en väg fick jag plötsligt höra skott i fjärran. Jag visste ju innerst inne att Mike och gänget inte bara skulle lämna mig så här så jag tog mod till mig och reste mig för att börja söka upp var skotten kom ifrån. Jag gick länge. Huvudet värkte och halsen var torr. Efter att ha gått på ojämn mark länge kände jag plötsligt hur sanden bredde sig runt mina fötter. Månen började komma fram och spred sitt ljus så jag kunde tyda att det faktiskt var en väg jag stod på. Lättnaden var så otroligt stark så gjorde en sista ansträngning för att ta mig närmare skotten som hördes allt närmre och närmre. Jag hörde hur de ropade men när jag ropade tillbaka kvävdes min röst av mig själv. Det gick inte. Jag satte mig ner igen och blev sittande. Tillslut får jag se ett par lyktor i längre bort på vägen och ljudet av en bil som närmade sig ( Jag såg ljuset..!!! ) jag brast då ut i gråt. Evert var det som satt i bilen. Jag var så otroligt tacksam att få återse dem. Känslan av att inte ha kontroll på situationen har jag aldrig haft. Fick prata länge med Mike efter för att kunna gå igenom vad som hänt. Jag blev rädd. Jag greps av panik. Men allt slutade bra i alla fall.
Gick runt med en fet blåtira och ett knäckt självförtroende plus att jag fick stå för de kommande skämt som att de kallade mig Garmin and what so ever ( Garmin är en gps ) . Det som snurrade i mitt huvud var bara att jag inte kommer fixa det här, att jag ska springa runt i bushen och leka professional hunter var ju ett skämt. Jag gör ju bara bort mig hela tiden. Mike såg att jag inte mådde så bra så efter några dagar så ville han prata med mig. Han sa bara ” Ragnhild, jag tror på dig, du kan om du vill” ” Ring mamma och grina så åker du hem och börja jobba på Ica istället eller så suck it up och keep on going , jag kommer inte tycka synd om dig om det är de du vill” Jag bara kollade stint på honom och gick in på mitt rum. Försökte pressa fram lite tårar men det var lönlöst, kände mig som världens fånigaste. Fan heller. jag ska. Jag SKA och jag KAN om jag vill!
Nu sitter jag hemma i Sverige och längtar tillbaka som aldrig förr. Jag vill tillbaka ut i bushen tillbaka ut på savannen, göra det jag vill göra allra mest. Min dröm. Min verklighet. Mitt liv.
BLÅTIRAAAA