Hello!

Fick lite wifi igen! Lyxigt värre.

Det har inte regnat här på 3 månader vilket varit väldigt konstigt i och med att regnperioden är under december till ungefär mars. Allt har varit otroligt torrt och många av de vilda djuren har strukit med. Men nu när jag kom så har de dragit igång rejält! Regn och storm. Jag som kom för att få njuta av solen igen liksom. Tji fick jag. Alla är väldigt tacksamma över regnet som kommer och man ser hur naturen riktigt suger åt sig av varenda liten droppe. Vi har haft några kvällar där det verkligen varit storm som i storm, blixtrat och brakat som attan. Elen har svikit oss många gånger men måste säga att sitta med stearinljus under mörker och höra hur det öser ned utanför har varit lite utav en meditation.  Bara att hälla upp ett glas rött och ta fram boken. Well för min del har det varit Northen Capes lag som pluggas in.

Jag försöker lära mig området runt Arnetsdale, detta görs bäst på hästryggen. Igår red jag på den stora flocken med Eland och alla zebrorna. Jag har varit här och skjutit Zebra engång. Det var när jag gick ut själv med en klient och sköt en märr som jag absolut inte fick skjuta då vi bara skulle skjuta hingstar. Något jag helst vill glömma men minns som igår. Det är de som är svårt med det här jobbet. När man gör fel bedömningar. Det handlar om liv och död och skadeskjuter man eller skjuter fel djur känner man sig som mer än en kasse skit. Det sitter kvar länge.

Nu har vi fått problem med att vårtsvinen gör som de gjorde hos Hoddie. Gnager hål på våra vattenledningar. Bössan skall inskjutas imorgon och jag ska dra ut på jakt! Så är det bara.

Här om dagen fick jag uppdraget att hämta upp jobbarna som varit lediga under påskhelgen. De skulle hämtas upp i Richie som den lilla byn kallas. Richie ligger ungefär en timmes biltur från vår farm.  Jag fick med mig Neels då det inte är så säkert för mig att åka runt själv i dessa områden och speciellt inte när det varit påskhelg. Eller om jag säger som så– helg efter löning är alltid lite blåsig. Efter den så kallade ” Payday” så super sig många väldigt fulla. Jag minns när jag var hos Hoddie , där ordnade vi under varje payday helg ett ” safe house” för alla barn så de ska slippa se och utsättas för våld av sina föräldrar ,vilket deras föräldrar var helt med på för de visste vad som skulle ske. Jag hjälpte till att göra mat till barnen.  Det är det här som är så svårt att förstå och se men en verklighet här och något man måste jobba med. Att ibland behöva stanna bilen för att checka om killen i diket är död eller bara sover tar väldigt hårt på en.

I alla fall så hade Neels fått tag i de flesta och bestämt att de skulle komma till mötesplatsen i Richie klockan 3. Vi startade alltså klockan två för att vara där i god tid. Vi kommer dit men ingen var där. Vi väntade i en timme tills vi får tag i Cliff som sa att han var hemma och åt och hade ingen aning om vart de andra 8 var.  Efter 2 timmars körande fram och tillbaka o dubbelt så långt så hade vi lyckats få tag i alla förutom Boyd som vi mötte på en cykel när vi skulle styra hemåt. Han cyklade glatt förbi och undrade vad vi gjorde i Richie.. Tjääääääna liksom.  Klockan 10 på kvällen svänger vi äntligen in på farmen med ett gäng glada prickar som tjatat om hur fint namnet Ragnhild var och fått Neels till att säga korv med bröd på afrikaans vilket är worsebroike . Att worsebroiki var världens kulaste ord i en timme vart lite tjatigt. 

Klockan 6 på morgonen dagen efter var det inte lika glada och alerta och det blev en låååång dag. Jag hjälpte Paa att cementera upp alla stenar runt grillplatsen vilket tog oss hela dagen. Jag har aldrig jobbat med cement och hade inga handskar. När jag efter 3 timmar såg att mina händer såg ut som russin och kändes sådär äckligt torra säger Paa att cementen äter fingrar och att jag borde haft handskar. Tack för den du. Nu är det granny hands som fick körtkortet i corne flakes paketet som jag går under.

I och med att vi inte har någon tv eller något annat här ute så har vi kommit på en ny grej som vi gör, jag Neels , Shadon och Zeta. Zeta som är Mikes mamma är en hejjare på bridge så hon lär oss. Vi sitter till sen natten och spelar. Jag fattar forfarande noll när det gäller alla regler men efter några gin o tonic så blir jag världsmästare.

Nu sitter jag än en gång på Mugg & Bean fast denna gång befinner jag mig i Bloemfontain för jag hämtar färg till poolen. Blir mycket åka bil för min del nu.

Men vet att wifi är på väg att sättas upp nu för el gängen har anlänt så blir säkert till helgen eller något.

Det var lite kortfattat av allt som händer!

Bilder kommer när det blir kvickare internet.

Kör ihjäl mig på ändlösa vägar för att hämta sand och cement. 

Jag som precis fått in det här med att vara lite haj på att flyga var rätt nervös på Arlanda när incheckningen av kära Blasern skedde.  Det hjälpte inte så mycket att reaktionen på inchecknings tjejen suckade högt när hon såg vad jag hade med och tur var det att vi var i god tid för det var lite pyssel.

Istabbul börjar kännas som ett tredje hem numera. Gillar den flygplatsen rätt bra. Johannesburg blev det pyssligt igen. Måste erkänna att det kändes rätt kul att stå där bland alla outfitters och andra jägare som höll på med samma sak. Nu är jag liksom också med i gamet. För jag sa väl att jag hade med mig min blaser? Haha nej nu ska jag ge mig.

I väntan på att hoppa på flyget till Kimberley när jag fått grönt ljus och betalat mina 25 kilo i övervikt ( ja, Robban, jag ska vara mer försiktig med maten.. ) Så skulle Shaull eller hur man nu stavar hans namn med samma flyg. Shaul  har varit en av mina joggingpolare och så har jag hjälp hans flickvän med hennes häst rätt mkt så det var trevligt att åka med en bekant. Jag flög in till Kimberley med sjukt bra musik i öronen som gjorde att stämningen toppades till max när jag såg Sydafrika breda ut sig under det lilla propellerplanets vingar. Väl i Kimberley skulle de visa sig om Blaser tagit sig hela vägen fram den med, det visade sig även att killen som de ringt in för at göra the last check var ju ingen mindre än Wally him self som hjälpte mig att ta alla vapenlicenser! Tur för mig, slapp betala sista 400 randen och fick skjuts till Mike snäll som han är.

Jag hade förberett mig på att Mike skulle dra på med hur jag varit på semester och de rent ut sagt jobbat häcken av sig på lodgen som håller på att renoveras och ska bli klar inom 2 veckor då årets första klienter anländer. Så nu var det bara att slänga sig in i jobbet och göra sin andel. Flyttade ut morgonen därpå till Arnetsdale som det heter. Var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång med vad som behövdes. Här ute bor nu jag, Mikes mamma Zeta, Neels som är nyanställd och ska jobba som prohunter  och sedan staffen som man kallar de här  ( alla byggare, målare, mura osv. ). Den ända jag känner från gänget är Pa som jag jobbat mycket med från Imbasa. Så det var jätte kul att träffa honom igen!  Kanske blir min spårare om jag har tur.

Det var himla kul att se hur Arnetsdale har ändrats sen jag var här sist. Om jag ska vara ärlig (vilket jag förstås är)så kunde jag inte riktigt se vad Mike såg i detta ställe förut men nu, wooow vilket paradis detta håller på att bli.

Mycket jobb dock, jag har bokstavligen levt i bilen då Neels inte har körkort, så jag har skuttat upp 5 varje morgon för att åka in till Kimberley och hämta sand, cement och allt som behövs. Ganska lång väg in till Kimberley från lodgen. Jag har stressat fram och tillbaka och dubbelt så långt. Var så typiskt för här om dagen fick jag ett sånt där tal av Mike som bara han kan ge ibland. Eller rätt ofta… Om hur försiktig jag måste vara med bilarna nu för Neels hade tydligen inte checkat oljan på Vita land Cruisern som man ska göra varje morgon så hela diffen hade gått sönder vilket kostade Mike 40.000 att laga. Kul att va i Neels skor.. I alla fall så hajjar jag mycket väl vad Mike menar med att man ska ta hand om bilarna då de utsätts för tuffa vägar och hårt arbete. Kan ju ta upp till 6 månader innan de får rulla på en hyfsad väg liksom.

När jag en dag hämtat sand och var så törstig att jag höll på att dö så bestämde jag mig för att svänga in på macken ändå om jag hade rätt bråttom för att köpa något att släcka törsten med. När jag skulle sätta mig i bilen igen kommer en som ville ha pengar och skulle försöka hjälpa mig att backa ut, som de ofta gör. Jag öppnade irriterat fönstret och sa att jag inte behövde hjälp för jag är bra på att backa ( trodde jag..)  och viftade bort honom. Kollade alla speglar och det var grönt, jag backade och så kom smällen.. En liten röd jävla bil hade lyckats köra in bakom och jag som hade Mikes feta Land Cruiser mosar ju hans dörr rätt rejält. Polisen kom på en gång och jag plockades in på stationen. Min mobil bestämde sig för att det var allt för varmt för att vara vaken och la av, typiskt Iphone… Som tur var hade jag Mikes nummer i plånboken så Polisen fick ta det samtalet. Där stod jag som en fåntratt och grämde mig över min bortviftning av killen som ville hjälpa mig att backa. Och vad tusan, kunde jag inte bara hållit mig från att dricka. Jag hade ändå tur att jag fick ett par glada poliser som såg att jag var förskräckt och försökte hänga med i konversationerna som gick på snabb afrikaans. Killen jag backat in i jobbade som brandman och hela hans brandteam dök upp.

Det lustiga med denna lilla incident är att jag en engång påminns att detta inte är Sverige. Jag kom på väldans god fot med alla när jag gick lös på min knackiga afrikaans och bjöd alla brandgubbar o poliser på en cola, man kan komma rätt långt med sådana saker. Och poliserna frågade liksom om jag har körkort. Det är många som kör utan. Ännu en erfarenhet rikare och ännu ett tal från Mike. Han var mest sur för att vi hamnade efter på schemat för att byggarna inte fick sin sand i tid. Men Mike är en stjärna i sådana lägen som detta. Han har så många kontakter och ordnar o fixar så man kan nästan hamna i vad som helst och han kan fixa ur en utan problem. Tänker bara snabbt på när vår Arabiska klient Sed missade sitt plan till Jhb och det inte gick några mer plan den kvällen och han var tvungen att ta sig dit snabbt. 2 samtal och 2 timmar senare flygs han av ett privatplan Mike snabbt kunnat ringa in. Eller andra klienter från USA som missat sin connection. Nemas problemas att ordna. Sedan får jag ju såklart stå ut med att minst en gång om dagen höra hur jag fått mitt körkort i ett Corne flakes paket. Bara att gilla läget.

Vad det gäller min kära Blaser står den i vapenskåpet och väntar på att skjutas in! Jag längtar tills jag får trycka av första skottet. Det har helt enkelt inte funnits tid till att skjuta in det ännu då pressen med bygget är för stort. Men någon gång nästa vecka skall jag minsann ut!

Jag har för tillfället ingen Wifi utan skrivit det här i ett rafs då jag fått uppdraget att köra in våra jobbare till stan för att de ska handla. Så sitter på älskade Mugg & Bean med en kaffe mocca och slänger upp detta!

Wifi är på väg att installeras på lodgen så när det är klart så ska ni få se på uppdateringar! Kommer nog skriva onödigt mycket då.

Kan inte lägga upp så mkt bilder heller för internetet här är too slow. Ser ni, nu kommer de där fula engelska orden in igen. Härligt! Im back!

Tack för fina mail och fin support av er som uppskattar bloggen! Jag blir så glad och får sådan energi av det och blir taggad på att uppdatera massor.

Min blaser inackorderad in Africa!

Härligt att köra på riktiga vägar igen! 

Nu är alla papper till geväret på skrivna för att jag ska kunna få med det till Sydafrika. Jag fick åka till herr Jidesjö för att få till de sista med papperna, snäll som han är. Vill ju inte stå i Johannesburg och se vilsen ut. Där gäller det att ha huvudet på skaft!
Jag börjar få fjärilar i magen nu.
Traditionen är väl som jag tror många andra gör – räkmackan och ölen på Arlanda som skapar känslan att vara på väg. Själv kör jag bobs bland saft och en Tom o Jerry påse. Nej inte riktigt men jag har på något konstigt vis sparat den där räkmackan tills jag landar i Johannesburg. Där börjar jag känna att jag är på väg och självklara stället att sätta sig på är Mugg & Bean, beställa antigen en av deras enorma muffins ( för att påbörja dieten för en riktig affro röv! ) eller en kyckling sallad som är så fruktansvärt god med en Savannah eller en Gin o Tonic till, dääääär snackar vi. Sitta och njuta av de afrikaans pratande människorna och titta på folk. Då är jag på g, då är jag där ( nu kommer jag säkert stressa sönder för att jag har geväret att checka in.. sa jag att jag hade ett gevär att checka in också? haha känns som jag nämner det i var och varannan meningen men så är det. Kan ju skriva Blaser, Blaser och lite mer Blaser så är det skrivet också.. )  inte minst att hoppa på flyget från JHB till Kimberly och se det enorma landet under sig, då snackar vi om att vara på väg. Innan är jag mest en sån som kollar passet 20 tusen gånger, tänker på allt jag glömt och förbereder mig mentalt för att vara utan alla vänner, familj och det svenska sättet och kulturen. Inta mitt liv som apprentice professional hunter och allt som hör till. Mycket jobb, slit och inte minst press.
Jag älskar det. Utmaningen och livet. Det är då jag trivs. Det ska inte vara lätt. Tappa modet och tron på sig själv till att fixa det och känna sig oövervinnelig. Det är så de svänger hela tiden. Varje dag är en utmaning, ett äventyr och en erfarenhet. Man känner och lever livet så mycket det bara går. Fy fan vad jag längtar att få sätta igång igen. Bring it on. ( tre dagar senare ringer jag säkert mamma och gråter över att Mike sagt att jag är dum och blond, nerru! ) 

Mammsen och dogsen.. kommer sakna Donnas eviga gnäll och allt tjat från mor min.

Familjen Bergåkra!

Mina fina brudar

Skål på den!