Nu jäklar äre nog! Nu ska jag skriva hur mycket som helst mest hela tiden tänkte jag! 

Jag har varit ute och hjälpt Hoddie med ett stort problem han har- vårtsvinen! De förökar sig som jag vet inte vad och gräver upp hans vattenledning och tar hål på den lite var stans så de har varit i mitt sikte! 

Jag åkte ut till Hoddie för att hjälpa honom och samtidigt lära mig mer om naturen, för nu mina damer och herrar är det på riktigt här. I slutet av månaden är jag anmäld på Professional hunter kurs i Eastern Cape! Baaam! Jag har 3 veckor på mig att bli hur jävla grym som helst och jag tänkte att jag kan ju försöka dokumentera hela denna process lite. Här om veckan rå pluggade jag in alla lagar vad det gäller pistol, gevär och hagelgevär för att få licens. Hade prov förra veckan, tog en hel dag men gick glatt därifrån med mina licenser och kommentaren- du är en sådan där person med ballar av stål! Riktigt fett. Drog i och för sig på mig klackarna när jag kom hem för att känna mig lite feminin igen. Kan ju inte balla ur helt liksom höhö. Fått en ny bästa vän,- pistolen! Var sjukt kul! Mormor min har tydligen varit Dansk mästare i pistolskytte så måste ju tacka henne för mina gener!! Tack och bock! 

Tillbaka till mitt försöka hjälpa Hoddie med vårtsvin problemet! Jag gick upp tidig morgon och drack morgonkaffe i soluppgång med en Woodpicker som sällskap varje morgon. Packade min backpack, rangefinder, gps, kniv, vatten, någon frukt och kikaren. Tog Hoddies .270 på ryggen och började traska iväg. Jag följde alltså Hoddies råd att bara gå längs vattenledningen och ser jag dem skjuter jag! 

Jag gick och jag gick.. och så gick jag lite till. Att regeln är 500 meter per timme var som bortblåst. När jag blir exalterad så traskar jag på som en get tänkte jag säga men älg är väl bättre ord. Minns alltid hur Sigrid, min bästa tränare skrek,” han får inte älga iväg med dig” När jag som fistunn liten parvel försökte manövrera stora fina Gatboy med gångarter som få. Skulle behöva Sigrids skrik-” älga inte iväg för fan” när jag älgade på nu också. Blir mycket älg ord här nu känner jag. Detta resulterade i alla fall att 100 gånger av 100 möjliga såg grisarna mig först och jag hann inte ens ladda innan den rakt uppstående svansen som liknar en antenn i det höga gräset var långt bort. Så tre dagar utan lycka och mycket älgande  tog jag tillsut telefonen och ringde Mike efter att jag tagit mig en lång funderare på min joggingtur. Vad kan jag göra fel? Gris är det gott om men mina jägar skills som jag trodde jag hade kanske inte fanns där trots allt. Jag kanske ska tänka över min karriär lite mer noggrant. Det första Mike sa- Du går för fort. 500 meter per timme. Aaahaa. Nästa dag hände det grejer! Två piggs föll på en smäll. Tyvärr försvann ena in i sitt hål och jag fick aldrig fram honom. De är bra tuffa de där. Men nu visste jag i alla fall hur jag skulle göra. Learning by doing.

Kan ju också dela med mig av när jag var ute på en av mina dagliga joggturer. Jag bestämde mig för att jogga till det vi kallar Thornhill som ligger dryga 5 kilometer bort från Hoddies hus. Jag visste att jag var ute i sen timman men på något vis planerade jag att när jag var framme vid Thornhill så skulle jag klättra över alla berg hem. Jag bokstavligt talat flög fram och hade sjukt bra känsla på dit vägen, sprang på 23 minuter så gick bra fort också. Jag såg att solen höll på att gå ner men det stoppade mig inte från att börja min bergsbestigning. Varningsflaggan hissad. Den här bergpassningen jag tänkte påbörja tar cirka 4 timmar när vi är ute och jagar men då är spejning på kudu inräknat också så jag tänkte att jag skulle göra det på mindre än en timme för jag är ju supermannen eller hur..?

Efter första berget är lägger sig dunkelt och jag tänker i helvete heller om jag kommer klara det här, det är ju sveiiin långt. Så jag bestämmer mig för att bara göra första berget och sen komma ner på vägen igen. I min bralla, det tog sjukt lång tid och jag hetsade som attan med hur många oooh shit moment som helst då jag höll på att bryta benen eller vristen på de inte allt för vänliga stenarna. Jag visste att det skulle bli mörk sådär som det blir här- då är jag done deal. Efter mycket om och men, springandes, snubblandes och hetsandes hamnade jag tillslut på en väg. Inte rätt väg. Jag hade cirka 20 minuter på mig att ta mig hem innan det skulle vara sådär kolsvart och done deal skulle vinna. jag befann mig cirka 5 kilometer bort någonstans. jag sprang, sådär sprint fort, sträckte mina långa ben och tänkte ” ÄLGA FÖR FAN RAGNHILD ÄLGA !!!!!!” Har nog aldrig sprungit så fort under så lång tid. Jag hann hem till huset innan mörkret tog mig. Blodsmak i munnen och med mina ben och min vrist som gjorde ett konstant påminnande om hur jävligt de tyckte om min bergsklättring. Min vänstra vrist är inte okej än. Men det är sådant man minns. Ingen ursäkt att springa en 5 kilometers under 23 minuter nu. Sprang faktiskt på 21 igår! Nu kan jag inte gå och får smeta liniment på. yeye. 

Nu har jag precis kommit hem från skjutbanan! Jag har kastat mig in på ordet MOA som är så väl använt i denna underliga värld. MOA- Minute Of Angel. i samband med hur man ställer in ett kikarsikte. Mike har förklarat och jag har läst på. Idag tog jag bössan som Mike varit och fifflat kikarsiktet på och så sa han ” Du får 3 kulor, inte mer, ställ in och gör rätt” Jag bhaa men tjena liksom jag försökte verkligen lösa det och förstå allt det vi gått igenom men hamnade lite på sninskan så Mike fick komma och förklara ännu en gång. One more time! Skjuter man 1 inch utanför ” the bulls eye” på 25 meter ( 1 inch on 100 yards ) så dubblar man med 4. Och 1 click på kikarsiktet är 1/4 inch. Är ni med? 

Så om jag var 1 inch utanför tavlan på 25 meter hur många clicks måste jag clicka..? damdam– trumvirvel- 4 clicks! 

Så höll jag på och tarvla sådär fram och tillbaka. Bara att nöta. Grejen är ju den att jag måste skjuta så sjukt mycket mer nu. Hela nästa vecka ska tillbringas på skjutbanan med typ en 222 eller något. Ska ladda ammunition i morgon. Över 500 rounds. 

Sköt en caracal hos Hoddie by the way! Det var en som tagit runt 8 av hans lamm så han var glad att den försvann. 

I morgon blir jag bara teoretisk och ska nöta MOA mer! Och allt annat… 

Men ska lägga upp lite bilder och sådant så ofta jag kan nu tänkte jag. Så håll utkik! 

Gjorde pesto lax igår till middag !! ( Hedda, läser du detta !? Pesto lax liksom!! ) Smakade inte riktigt som hemma men de tyckte att det var gott i alla fall. 

Adioooooos, nu ska jag dyka in i mina böcker igen. 

Morgon kaffet och lite läsning

Hoddies problem grisar. Äter på hans pipeline!

Vattnet läcker..

Hjälpte Hoddie en dag med att ränna upp på alla berg och se höjd osv så han kan beräkna var han ska dra nästa vatten ledning. Min Gps har inte svikit mig än.

Ryggsäcken packad, geväret med och för att inte utesluta min bästa jakt partner Skallywagle, haha ingen aning hur man stavar hennes namn men go är hon i alla fall.

Yeah!

slutade med 32 clicks åt helvete..

Nu jävlar

Nu har jag Megan och Kayligh just vinkat av Mike och Natalie. Jag ska ställa mig och steka lite pannisar till dem.

Jag har haft grymma veckor ute i bushen! Lärt mig massor som vanligt. 

Jag mötte upp Mike och alla klienter på Imbasa. Det är alltid lite spänt i början när jag träffar nya klienter. Jag är så himla dålig på namn och när 7 pers hälsar på en gång blandar jag alltid ihop alla namn. ( Det är inte helt utan tanke varje klient får en keps med sitt namn skrivet på hehe ) 

Jag vet att varje gång jag träffar nya människor så måste jag överbevisa dem att jag verkligen är här för att bli professional hunter för det är inte ofta de tar mig seriöst. Men Mike berättade att så är det för honom också. Der är alltid de första dagarna då man måste visa vad man går för.

Jag fick uppdrag att åka ut med Dave som är bowhunter. Jag hade ju veckan innan förberett alla blids vi har så att djuren kommer in. Så jag visste vilken tid och vilka djur som kom in när och var. 

Att sitta i en blind i timmar är inte helt lätt för mig. Jag blir rastlös och bara för att man inte kan gå och kissa när som så känns det som jag är super kissnödig hela tiden. Men det var sjukt mycket aktivitet, vi hade Blue wildebeest, Eland, Sabel, Buffel och Letchwe på 25 meters avstånd samtidigt. Ett ypperligt sätt för mig att studera djuren på nära håll för att lära mig vilken ålder de är på, hur långa hornen är , kön osv.

Jag spenderade 3 dagar i olika gömslen med Dave och vi sköt två Wildebeests och en warthog. Det var riktigt bra med aktivitet så många djur kom in. Fick massa plus i kanten för mitt jobb.

Sedan hängde jag med Mike och The Best of the West grabbarna på kudu jakt. Jag och Leon hade hard time med att sprinta upp för alla copis. Men det var inget varken jag eller Leon klagade över för vi fick inte plats i bilen när vi åkte till marken som ligger ca 40 minuter bort. Vi åkte halv fem på morgonen och fick skrapa rutorna för frosten hade lagt sig. Att sitta på flaket bak när Mike kör 110 km/h var mer än kallt. 

Best of the West håller på med long range shooting och har alltså kikarsikten som man kan ställa in på över 1000 yards. Det var väldigt lärorikt att se hur de jobbade med kameran och grejer. Inte helt lätt. De sköt men kameran strulade och det kom inte med. Eller ljuset var fel. De hade ju en tid limit så det vart rätt hård press på att få till allt de ville innan de skulle fara hem men de fixade det! Kommer bli sjukt bra! 

Jag tog ena av dem på warthog och blesbock jakt. Jag har fortfarande svårt att planera hur jag ska komma nära djuren och jag måste säga att det kan kännas väldigt märkligt att jag som just lärt mig om jakt ska guida sådana som jagat hela sitt liv och har det i blodet. Så jag kan ibland komma på mig själv med att ösa på med information om kudus och allt jag ser och inser att jag kanske överinformerar lite..jag behöver ju inte rabbla upp allt på en gång liksom.

Afrikas antiloper har så sjukt skarpa sinnen så man måste verkligen planera och göra rätt, för med en gång de sett dig så är det kört. Nu finns det något som de flesta Sydafrikaner driver med här och det är att skjuta från bilen vilket jag inte står för överhuvudtaget. Det är det mest oetiska och inte jakt överhuvudtaget. Det är mest biltongjägare som gör det dock ( jägare som jagar för kött och inget annat ) Vi hade faktiskt två poliser ute som skulle jaga. De var riktiga så kallade boer som inte kunde engelska utan bara afrikaans. Det var Anton som var Pro hunter , jag och Peter var trackers. De är de första sydafrikaner jag sett jaga på våra marker. De var bjudna på en dags jakt för att dessa två har hand om vapen licenser och sådant. Det är ju trots allt Afrika- ger man tjänster får man tjänster.  De hade aldrig jagat till fots. Det är en av policyn som vi har att man inte jagar från bilen så de fick snällt finna sig i att lämna bilen bakom för walk and stalk.

De hade aldrig kämpat så hårt i sitt liv och stånkade efter oss. Vi fick flera skott tillfällen men de var för trötta för att få till ett bra skott. Många timmar senare sa de skamset att jag måste ju tycka att de är världens sämsta på jakt osv och frågade vad de skulle göra. Jag hade varit tyst ganska länge så sa jag bara ” Just pull the flippin trigger ” gissa om det vart en historia av det sen. När vi kom tillbaka till campen och mötte upp Mike ( de hade lyckats skjuta varsin red hartebeest female och var så stolta över att de skjutit dem utan någon bil i närheten ) I alla fall så fick Mike höra om hur den där svenska blonda tjejen bara säger ” just pull the fucking trigger” ( vilket jag inte riktigt sa men historier är ju historier) och de skulle de aldrig glömma. 

I alla fall så var den klienten jag var med 65 år och inte i allt för bra shape för att knata runt för mycket. Så att jaga blesbuck var inte det lättaste med en som inte vill gå. jag och PA försökte allt vi kunde men lyckades inte få honom till ett bra skott tillfälle, han var inte på plats i tid. Sådant kan vara sjukt frustrerande men man får bara försöka göra det så lätt och smidigt som möjligt. 

Ena dagen åkte vi rätt långt bort för att jaga blesbuck. Vi åkte ut efter lunch. När vi kommit in på området märker vi att vi fått punka på ena bakdäcket. Det var inte helt punka men pyste på rätt bra, mitt reserv hjul hade nästan värre punka så det gick inte att byta till. Jag kallar på Mike som befinner sig på grannmarken. Mike svarar inte utan det är Hoddie som är markägaren som svarar. Han säger att de är upptagna med att jaga kudu och att jag ska fortsätta tills jag inte kan köra mer. ( vilket jag självklart skulle ha sagt nej och åkt hem igen istället) och han skulle komma  med ett reservhjul så fort vi inte kan köra längre. Så Jag fortsätter. Efter 1 timmes körande in på marken som inte har några direkta vägar blir vi stuck. Och blesbucken hade sett oss för längesedan och sprungit långt bort från oss. Jag ropar på hjälp på radion och då har de just spottat en kudu så de säger att jag snällt får vänta. Där står vi mitt ute i ingenstans och jag vet att de för inte alls längesedan sett spår av ett lejon just på denna mark. Som tur är Will inte en person som var speciellt grumpy utan jag lyckades hålla humöret uppe. Mörkret la sig snabbt och det blev kallt. Jag vet inte hur många stjärnskott vi såg på den otroliga stjärnhimlen som bredde sitt djup över oss som fick mig att tänka tillbaka till när jag en gång för längesedan följde med på en av alla våra skidturer mamma övertalat mig att följa med på. Jag och långfärdsskidor hörde inte ihop överhuvudtaget och det var endast med massor choklad som lockbete mammsi och pappsi ibland lyckades få med mig ( då skulle det vara mycket choklad!!) . Men jag slutade ändå alltid gråtandes. Denna gång var det mörkt. Jag som var livrädd för mörker också gjorde det hela ännu värre. Och stjärnorna var sådär klara som de bara kan bli en kall vinternatt i ett snötäckt Norge. Jag kände mig liten. Minst i hela världen. Jag sa till mamma ” varför är jag så liten och världen så stor så stor? ” Just den känslan fick jag. Att jag var liten. Vi stod där i timmar innan Hoddie tillslut dök upp efter att ha letat efter oss över hela området. Allt blir så annorlunda när det är mörkt. När vi skulle köra ut igen körde vi alla vilse. Till och med Hoddie. Vi var hemma vid midnatt. Detta får inte ske, speciellt när vi har klienter. Att stanna upp för en kopp varm roibos te med Mardies hemlagade kakor till var nog något jag alltid kommer minnas. Det smakade så otroligt gott. 

Jag var nästan beredd på att bli skickad på första bästa plan hem. Jag kommer alltid kolla däcken varje gång innan jag sätter mig i bilen hädan efter. Alltid. 

Jag är skyldig Hoddie en stor choklad för hans insatts! 

Det är så det funkar här, alla hjälper varandra. Det är något jag verkligen uppskattar. 

När Best of the West åkt hem sa Evert att Leon och dem behövde kött. Jag tog Mikes 300 win, laddade ammunition, tog kikaren och begav mig ut. Evert sa att om jag är riktigt nära kan jag ta ett skott i huvudet då det spar så mycket kött som möjligt, men det var bara om jag var säker på det jag gjorde. Nu är det ju så att jag inte jagat själv alls, skjutit lite jackals och Warthogs men det har liksom varit så att jag suttit på pass och väntat på dem. Nu skulle jag smyga nära flocken med Impala, flocken som har skarpa ögon, luktsinne och hörsel. Jag körde in i campen och parkerade bilen. Gick ut, kollade vind och hur solen låg. Det är stora marker så jag var ju tvungen att hitta flocken innan jag kunde göra upp en plan. Jag hade turen med mig och hittade dem efter inte allt för lång spaning. Grejen var bara den att jag hade vinden emot mig så innan jag ens visste ordet av det såg jag en flock impala stirra stint på mig 400 meter bort. Jag fick då snabbt smyga tillbaka och gå runt bushen som var en 2 timmars walk för att komma runt och upp på copisen som tur var befann sig bakom Impalorna. Då kunde jag ju smyga upp på den och komma bakifrån för att få solen bakom mig och vinden rätt. Sagt och gjort. Jag smög långsamt och när jag väl kommit upp på kullen så såg jag plötsligt hur ett gäng waterbucks stod 100 meter framför mig och skulle just ta flykt. Nu är var kört tänkte jag. Hur kunde jag missa dem. Det var tydligen min dag för de sprang bakåt på kullen bredvid och skrämde därmed inte impalorna. Jag kröp nu på alla 4 och märkte inte alls hur mina händer och knän skrapades till blods av de vassa stenarna och tagg buskar som fanns överallt och var oundvikligt att komma undan för. Jag var mitt uppe i jakten, jakten jag skulle vinna, jakten ingen kunde stoppa mig från. Mikes ord fanns i huvudet hela tiden ” dont be visible in the skyline” och att ha tålamod. Hellre ta det lugnt och inte sabba chansen än att rusha det hela som jag så gärna gör. Jag hasade mig fram på mage tillslut med geväret i ena handen, kikaren och skjutkäppen i andra. Jag väcktes ur mitt fokus av att en ensam gemsbuck  fått syn på mig och sprang. Attans. Jag hade nu Impalorna på ca 200 meters avstånd och de hörde gemsbocken så alla slutade äta och stirrade åt mitt håll. Jag låg blixt stilla i en 15 minuter, vågade knappt andas. Tillslut ser jag hur de börjar äta igen och jag kunde fortsätta min jakt. Vinden var fortfarande rätt men det hade börjat blåsa upp mer rejält nu och de fick impalorna att bli mer skitich och vakna för sin omgivning, dessutom rörde de sig långsamt med vinden. Jag visste att jag behövde växla upp en växel nu annars skulle min chans försvinna så det var nu eller aldrig. När jag kravlat mig fram och försiktigt tittade över kanten för att få en översikt om var och hur långt ifrån jag befann mig så stod de där, rakt framför mig på ca 80 meter. Jag satte upp skjutkäppen och gjorde mig stadig med geväret. Tog ett djupt andetag och la korset på ena impalan som stod med berdsidan till. Jag fortsatte upp mot huvudet och tog ett djupt andetag innan jag långsamt tryckte fingret på avtryckaren. 

Hon föll direkt. Jag hoppade upp och gick ner till henne, ringde Mike och skrek ” I shot an Impala!! ” Jag tog ur henne med min nya kniv jag fått av Mike i födelsedags present. Bilen var parkerad långt bort så jag tog  ett stadigt grepp och fick upp impalan halft på axlarna för att sedan ta mig till bilen igen. Jag har aldrig i mitt liv varit så trött i kroppen efter detta. Jag körde sedan till Campen igen där jag möttes av Leon, Anton Evert och de andra. Jag parkerade stolt utanför slaktrummen och tog ut impalan. Nu kände jag mig som en riktig jägare och Leon och de andra var så glada för att jag inte förstört något av köttet. När jag stod och flådde tänkte jag bara på hur långt jag faktiskt kommit under denna tid. Visst går det långsamt but Im getting there. 

Jag pratade senast igår med Mike om att jag faktiskt känner att jag börjar smälta in i det hela bättre nu. Jag är bara rätt långsam- slow learner liksom, men när jag kan de så kan jag och jag ger inte upp före jag kan det! Mike skrattade och sa” jasså du Ragnhild, så det är först nu du insett att du är långsam..” typiskt Mike.

Jag är fantastiskt glad över att jag tog möjligheten att åka över hit och göra detta.  Detta är mitt livs äventyr och dröm! 

The Best Of The West

Flat tire..

My Impala

frysen full