Ett av mina absolut favorit djur här i Afrika är kudun, den näst största antilopen. Jag tycker de är så himla vackra. Att se de majestätiska djuret röra sig kungligt över savannen är en rysare. De är inte för intet de fått namnet the grey goast of Africa. Ögat kan missa dem på nära håll. Plötsligt står de bara där framför dig och i nästa ögonblick är de borta. Varje gång jag får uppdraget att klättra upp på en höjd för att spana kudu vet jag att jag inte kan föra kikaren på samma sätt som jag läser, jag måste gå från andra hållet, hoppa med ögonen för att få dem att skärpa sig till det yttersta. Det tar mig alltid minuter då jag inte ser dem men jag har lärt mig att bara fortsätta titta. Plötsligt ser jag en. Ser jag en ser jag alltid fler. Det kan vara upp till 30 kudus ögat plötsligt plockar upp. Tanken kommer alltid, verkligen alltid. Att om jag inte skärpt mig till det yttersta skulle jag gå där ifrån sägandes att det inte fanns någon kudu.

Våran Zeiss Eyes Leon himself kan ju såklart spotta kudus från kilometer utan kikare. En av hans specialitéer. Jag kan inte hjälpa att varje gång jag går med honom på spaning har jag en inre tävling, vem ser vad först. Jag har ju aldrig en chans men jag försöker åtminstone och kan bli riktigt förbannad när han ser något jag inte ser. De få tillfällen jag faktiskt sagt ” till vänster står 5 kudu kor och en tjur ” och jag ser att Leon inte sett dem men han liksom låtsas att han gjort de, vet jag att han är med på vad som händer och att jag fick 1 poäng.

Jag måste nog säga att jag är för antiloperna med spiralhorn – Kudu, Eland, Bushbuck, Nyala och sen har vi ju Bongo och alla de där. Tycker de har mer kunglighet med sig.

När jag har varit ute och spanat kudu har jag sett en speciell kudu tjur ett antal gånger. Han har endast 1 horn men är en monster kudu. Han visar sig ytterst sällan. Sist jag såg honom var vi ute på jakt efter kudu. Jag och Leon spottade honom och ja, Leon var så klart först med att säga- där är han! Mike och klienterna hoppade ur bilen för att få en närmare titt. Jag viskade till Leon att  den där kudun, den är min. Leon skrattade bara och berättade för Mike vad jag sagt. Jag ska gå på jakt efter honom så fort jag får möjlighet.

Varför kan jag inte bara nöja mig med att få se honom då och då. Varför måste jag gå med geväret och skjuta om jag får möjlighet. För det kommer jag.

Att jag som liten sparvel gåendes med Peter Vilidu helt ovetandes om vad jakt innebar för två år sedan nu befinner mig i Afrika och jobbar som apprentice professional hunter ( soon as the professional hunter myself! ) är fortfarande overkligt. När jag sköt min första råbock i skymningen efter 4 timmars walk and stalk på Tullgarns stora ängar som jag annars galopperat över så många gånger på min älskade Gatboy var början av något jag inte väntat mig. Skulle jag ta jobbet jag fått hos Andreas Helgstrand eller skulle jag åka till Afrika och släppa drömmen om att bli Sveriges nya dressyr stjärna.

Det är en sak att gå med när någon annan jagar och trycker på avtryckaren som dödar, men att jag skulle kunna göra det själv visste jag inte. Men det gjorde jag, mitt första vilt, det var mitt finger som tryckte på avtryckaren och råbocken låg för min kula. Jag var fast och biten av jakt och det tog mig över halva jorden. Mamma vet alltid när jag ringer hur glad jag är efter att ha varit ute i bushen, jagat i veckor. Då mår jag som bäst. Det tar mig så nära naturen. Och att åka till de lilla samhället och ge delar av köttet och att själv sitta vid elden på kvällen under stjärnorna och äta de vi jagat som är något av de godaste som finns är något som inte går att beskriva. Adrenalinet som pumpar innan man trycker på avtryckaren, det är mellan mig och djuret, inget annat. Jag hör ofta jägare säga att de skulle tycka de var lika fint att sitta på pass utan gevär och att de inte alls är för att skjuta de sitter där utan för att komma nära naturen ( visst är det helheten ) är bullshit och en dålig ursäkt enligt mig. Då kan de väl sitta där utan gevär då eller skåda fåglar istället. Stå för att du tycker om att skjuta djur. Och det här med att ” hur kan man ha hjärta till att skjuta en giraff ?!” Varför har giraffen mer rätt att leva än t.ex. en kudu ?

Jaja, jakt är ett känsligt ämne och kommer alltid vara men jag älskar jakt och jag älskar kött och jag älskar djur. Ajjemen!

Mitt första djur jag sköt här i Sydafrika var en kudu. En liten kudu på Imbasa med Peter och Evert. Det var otroligt häftigt och de var då jag kände att det är de här jag vill jobba med. Jag vill kunna det Evert , Mike och de andra kan. De är sjukt vad de läser av naturen och djuren. Lika impad varje gång. Jag vill ocksååå.

I morgon är Best of the West här som är ett jätte populärt jaktprogram i USA, de är här för att filma deras nya show! Ska bli svin kul att hänga med! De kom redan förra veckan så Mike och de andra åkte ner till Eastern Cape och startade de hela där. Jag fick stanna hemma och va maneger över att röja upp i alla bow blinds, stöd utfodra bufflarna som blivit lite tunna, sätta upp kameror och se över allt vilt and so on. Men i morgon ska jag med på jakten och de ser jag fram emot.

Oj oj oj nu är jag sådär över exalterad som bara jag kan bli och skulle behöva jogga minst en 10 kilometers runda men Natalie höll mig tillbaka då jag inte får jogga i mörker så måste skriva av mig lite. Jag har kommit igång med mitt projekt! Mike har lämnat över Walk to Walk projektet ( WTW ) Som handlar om den lokala skolan och de lilla samhället bland annat Leon och många av de andra som jobbar åt oss växt upp i och har sina barn i den skolan. Scoltzfontein Primary heter skolan. Det är mycket fattiga och behöver allt stöd de kan för att försöka lära och vårda de 50 elever som går i skolan. När de börjar skolan vet vissa inte ens hur man håller i en penna. Att ge dessa en rättvis skolgång som gör att de kan gå ut med den kunskap de behöver för att klara sig i dagens samhälle är otroligt viktigt. Hunt the Sun har sponsrat skoluniformer vilket kanske många tycker är onödigt men nu på vinter är det vissa som inte alls har kläder  och skor för kylan. Vi lämnar även en viss del av det vi skjuter så de kan få i sig bra mat men det finns så otroligt mycket mer att göra. Jag har varit där en hel del nu och pratat med veronica som är lärare och  ” rektor ” på skolan.

Detta är planen. 

Vi ska göra en trädgård så de kan odla sina egna grönsaker som de kan använda för skolköket och också sälja till oss så de får en inkomst. 

Renovering av köket ( som inte är ett kök.. ) Så det kan ha ordentligt förråd för mat och bra möjlighet till att laga mat ( de har klassrummen som matförråd nu ) 

Renovering av Toaletter.. de har ohygieniska utedass nu vilket påverkar barnens hälsa.

Skapa ett bibliotek  då det inte finns någon chans för de som vill läsa att läsa. Ordna datorer och tv ( kunskaper de måste kunna för att tävla om jobb i dagens samhälle )

Ordna skolutflykter till Kimberley och besöka museum osv. Ordna en ” Pri- Primary school ” – Detta är något av de viktigare för som sagt de som börjar primary ligger så långt efter i kunskap och har svårt att komma i fatt med vad en vanlig 7 åring skall kunna.

Bygga upp ett stall för får, höns och boskap så de lär sig farming. Detta skapar inte minst jobb för de lokala som att vara vaktmästare om natten, trädgårdsmästare, mat tant etc.     

 Staketet till trädgården vill vår fina vän Jim Parker sponsra som kommer varje år för att jaga med oss på Hunt The Sun.

Finns massor att göra!!

[slideshow]

Vi är även upptagna med att bygga upp vår egna lodge nu som kommer bli så hiiiimla bra ! Och det kommer bli mitt nya hem woaa! Och jag skall kickas på anti Rhino poaching program ( lära mig tass med tjuvjägarna!! Jag kommer seriöst skjuta de som försöker sig på våra noshörningar! ) För vi kommer ha noshörning på nya stället. Detta får mig att må bra. Projekt som jag verkligen vill göra och som får mig framåt!

En sak jag tänk på är att vi svenskar är så himla tillgivna och ja ni vet sådär svenska och det kan man inte vara här. Är jag tuff nog för Afrika är frågan. Jag är fortfarande naiv och tror gott om alla. Därför satte Mike mig som manager över 3 jobbare som skulle hjälpa mig att röja upp lite i saker och ting utomhus. jag får order om att inte vara vänlig och verkligen bestämd, om de tvättar bilen skall allt värdefullt i bilen vara borta annars tar dem de. Gardinerna skall vara stängda så de inte kan se in i huset och ta reda på vad som finns inne. Vad de får för en dags jobb är 70 kr och lunch. Jag hjälper till med allt och vägleder dem. Jason, Alex och Milo var bra killar och jag tänkte men vad fasen. Det går till så att behöver man någon som jobbar åt en åker man bara och plockar upp dem från vägen där de står dag in och dag ut och väntar på jobb. Stannar man bilen så är de som flugor på en koskit och man måste välja vem man vill ha. Besvikelsen på de andras ögon är ju inte nådig.

I alla fall så plockade jag upp de här killarna och jobbade med dem under dagen. Vi jobbade på alla fyra. Jag tänkte att men hallå visst kan man lite på dem! Och med flit lämnade jag 50 kr i bilen när Jason skulle tvätta. De var så klart borta. Jason med. Och det värst var ju att jag såg honom senare på dagen sitta och dricka vid väg kanten. Vad ska man göra? Då känner jag mig sådär hopplös som inte gör något. Men vad kan jag göra. Det är sjukt svårt att förklara hur det är här, man måste leva här för att se det.

Jag är inte ute och jagar heller.. för det är lite problem med andras flickvänner och så. Det är en väldigt tråkig sida jag upplevt här som inte riktigt vet hur jag ska ordna. De liksom funkar inte. Sydafrikanska tjejer finner jag väldigt osjälvständiga och har lätt för avundsjuka. Nu ska jag inte döma alla över en kam men varför jag just nu fått ta mitt pick pack från lodgen och åka in till Kimberley igen är just på grund av en sådan sak. Det gör mig grymt arg och frustrerad.

Och herrejiiises, det här med mitt liv utanför jakt och alla människorna inom jakt har ju varit rätt dött, har liksom bara umgåtts med jägare..jägare och så lite jägare. Inget fel med de men märkt att de är rätt viktigt att möta andra också.  Jag har haft sjukt svårt för att skaffa ett socialt liv utanför ”jobbet” men nu börjar jag faktiskt etablera mig mer runt om kring här.

Jaja. Det var väl det hela för nu. I  morgon fyller jag 21.. Hej och hå vad tiden går. 21  är väldigt stort här så förväntar mig ett brak kalas.. Inte riktigt. Skickade ett mail till pappsi om att  högst på listan står buffeljakt i Zimbabwe. Blinkblink.

kolla in vårt nyhets brev!!

newsletter July 2012

Oj vad sämst jag är på det här. Jag som skakade hand med en klient om att blogga minst 1 gång i veckan jo men tjena, någon som inte kan hålla löften liksom..  Nu har det hänt så himla mycket så jag vet inte vart jag ska börja. Om jag ska börja ? Jag tror jag gör så att jag slänger upp lite bilder och sen kör från och med nu ( peppar mig själv ) 

Okej kort bara. Vi har precis kommit tillbaka från Eastern Cape där vi haft sjuuukt fina jakter på riktigt bra kudu och lite annat. Well jag har precis tillfrisknat från en liten hjärninflammation som fick mig sängliggandes och bondat mig från massa jakt. Att vara sjuk här är ingen hit för man missar så mycket kuliga saker att vara sjuk utan att mamsis vårdnad är en ännu mindre hit. Jag låg för döden där ett tag. Så blir jag när jag är sjuk- det är döds synd om mig och jag är ensammast i hela världen. Igår fick jag sista blodproven om att min lever äntligen är bra igen. Jag kan börja jogga igen och inte minst vara med på allt!! Yes!!! Är så ute ur form att det är pinsamt och om drygt 2 veckor kommer film teamet Best of the West hit och ska springa efter kudu i Eastern Cape. Jag vill inte flåsa sönder medan de sprintar upp. 

Eftersom jag inte kunnat röra mig så mycket fick jag uppdraget att åka på sightseeing med jägarnas fruar. Diane och Susan. Vi körde från Kimberley till Amakhala game reserve ( Eastern Cape ) Spenderade två nätter där och åkte sedan vidare till PE, Knysna, Uniondale, Wilowmore och slutligen vår jakt camp i Steylerville där Mike och de andra redan var. Den här resan tog rätt hårt på mig. Jag som går under namnet Garmin var rädd för att köra vilse. Jag låtsades att jag visste precis var jag var till Diane och Susan men egentligen hade jag ingen aning och önskade jämt och ständig att de måtte vara rätt väg. jag körde inte vilse en enda gång faktiskt. Men när vi kom fram till jakt campen tog mina batterier slut och jag blev sjuk igen.

Jag har föresten köpt en Garmin hand gps nu! Efter att Mike förklarat att när vi är i Mozambique och jagar och jag går vilse så kan jag hälsa hem. Så nu känner jag mig lite mer safe. 

Jag har varit ute och jagat en hel del ( innan jag blev sjuk ) Skjutit Jackals, jagat Zebra ( när jag tryckte av så klickade patronen och det var den Zebran, letade zebra i två dagar utan skott tillfälle) Skjutit springbock, jagat springhaase, skjutit kudu ko, skjutit duvor. Börjar långsamt få lite mer erfarenhet ute i buschen.

Det bästa jag vet är att klättra upp en tidig morgon eller sen eftermiddag på en av copjisarna ( det betyder fortfarande kulle/berg ) och spana på  kudus. Det värsta jag vet är om jag ser en stor kudu bull och ska ropa Mike på radion och förklara vart den är. Jag blir som i exstas och säger bara men bakom träden Mike!!! Bakom trädet! ”Det högra trädet med lite extra grönt i toppen  ”  Som om det finns en chans att han skulle veta vilket träd. Øvelse gir mester som mamma alltid sa när min bror Tord spelade Cello. Bara att träna och tacka Mike för sitt oändliga tålamod.

Dagar som jag känner att jag inte passar här kommer rätt ofta. Som när jag gick vilse IGEN för några jakter sen ( ännu ett skäl till min inhandlade gps! ) , eller körde in i en camp jag trodde ingen var i och letade giraff och giraff bebis så visade sig att Mike och en klient jagade där. Kan de vara så svårt att bara plocka upp radion och fråga ” befinner sig någon i Imbasa camp ”  Förstörde deras jakt genom att brumma runt där. Eller att inte byta ut mjölken så när vi ska ha te efter en kall dag är mjölken inte mjölk längre eller att lämna lamporna på i bilen så batteriet är finito när vi startar den.. Jag förundras över mig själv ibland, hur jag lyckas. Visst gör vi alla misstag men jag får alltid den där känslan av att drälla runt lite för mycket. Kan jag inte skärpa till mig själv lite mer? Ska det vara så förbannat svårt. Tydligen.

Det jag måste bli bättre på nununu är kommunikation. Men allt sådant kommer väl. Vänta bara tills jag har min dangerous game licens och är din professional hunter. höhö. 

Nu tar vi det lite coolish tills nästa grupp kommer som är på måndag. jag rider lite hästar, hjälper Mike och Natalie med att rensa upp lite runt huset, planerar vår nya lodge (!!!)  

Usch det här med noshörningar.. jag skulle kunna sitta och skriva hela dagen om hur arg jag är över tjuvjakten på dem. Mikes nära vänner Jarles och Jen som har Amakahala game reserve och ett antal noshörningar på sin mark varav två blivit nerskjuta detta år. De skjuter inte ens noshörningarna längre utan de ger dem en överdos av sömnmedel, sedan skär de av hornet och låter de dö en långsam och otroligt plågsam död. Helt förjävligt. De har folk som lever med noshörningarna hela tiden nu för annars blir dem tagna. Noshörningshorn pulver säljs för hela  US$60,000 per kg och anses som botemedel mot cancer och alla möjliga sjukdomar. Det sjuka är också att de använder de som viagra  i bland annat Asien.  Över 200 noshörningar har redan blivit dödade 2012.  Riktigt vidrigt. Jag kommer absolut försöka åka ner till Jarels och Jen för att lära mig mer om detta, hjälpa till. Jag vill göra något åt det. Inte bara sitta och titta på eller läsa om varje ny noshörning attack i tidningen. Det här är viktigt!!  Nu blir det en sådan där lång text igen haha jaja. Här kommer lite bilder på allt.  Jag ska skriva igen typ väldigt snart!! 

ss

Back in Sweden.