Nu befinner jag mig på svensk mark igen. Mest för att fixa mitt visum ordentligt så jag snart kan åka hem igen. För det säger jag nu. Hem till Sydafrika. Kom till och med på mamma med att hon sa ” Når skall du hjem igjen da Ragnhild ? ” Aaaahaa! Got her!
Det är väldigt skönt att vara i Sverige igen, träffa min fina familj och mina älskade vänner. Landa lite liksom. Kommer precis från en väldigt intensiv 12 dagars jakt med 8 amerikanare. Det var nog den bästa jakten jag vart med på. Jag lärde mig så sjuuuukt mycket på den. Inte minst för alla misstag jag gjorde.. Hade lite av en skräckupplevelse också innan jag for hem.
Fick mycket ansvar under denna jakt. Mike lät mig visa framfötterna lite och det sista jag ville var att göra honom besviken. Hängde mest ihop med Leon som jobbar som Mikes spårare. Han är en av de bästa man kan gå efter och lära sig av. Han kan nästan allt. Känslan av att se honom springa med små lätta steg upp på de höga bergen i Eastern Cape och själv försöka hänga med så fort jag kunde med tunga klumpiga steg är kanske inte det roligaste. Vet inte hur många gånger jag halkade och trillade ( innan skulle jag sagt att jag var typ lika klumpig som en elefant men nu vet jag ju att elefanter inte alls är så klumpiga, det ni! ) . Han får minst sagt ha mycket tålamod med mig. Men det har han. Vi klättrade upp på varenda topp och spejade efter kudu åt Mike och våra klienter. När temperaturen gick upp mot 40 grader och vi kämpade klättrandes bland de brännande stenar som gjorde brännmärken på kroppen och taggbuskarna som slet av min hud från både ben, armar och ansikte kände jag att jag levde.
Att dricka mycket vatten är absolut ett måste om man ska överleva den olidliga hettan. En av de misstag jag gjorde som man absolut inte får göra var att en dag packa för lite vatten. Jag beräknade fel. Det stod mig dyrt. Att säga till Mike när han frågade om vatten att det inte fanns så mycket mer var minst sagt jobbigt. Då drog jag ner honom totalt. Det är något jag aldrig i mitt liv kommer göra igen. Det kan jag lova. Eller när jag stoppade ena radion på laddning men kollade inte att kontakten var i ordentligt så den laddades inte riktigt och dog under dagen. Mikes frågande blick och ord var som en kniv. Sådana stunder där jag känner mig så otroligt korkad lär jag mig som mest. Ändå om det är simpla saker måste jag vara mer skärpt än jag är. Mamma har fått många samtal där hon fått peppa till mig igen.
Fick även skjuta en kudu och en riktigt stor fin Impala själv när vi var nere i Eastern Cape. Det var perfekt att få öva på att flå huvudet. Jag satt i timmar för att försöka pilla med öronen. Det är en konst. Kan ju inte riktigt öva på klienternas djur liksom.. Annars har jag nu blivit en hejare på att flå. Stod många timmar i slaktboden med Leon, Anton, Pa och hela gängen under denna jakt. Det kan vara ett av de roligaste momenten på dagen för man är så himla trött efter jakten och ställa sig och flå sent på kvällen framkallar mycket skämt, hög musik och härlig dans med en rytm som bara de har, försöker hänga med i affro dansen men jag ser nog mest patetisk ut. Skämten är på så låg nivå att de tillexempel kan tycke att det är sjukt kul att lägga zebrans snorre på min axel när jag inte ser…..jaja.
Men tillbaka till min skräckhistoria som jag alltid kommer minnas. Som fick mig att tänka till om Sydafrika verkligen är min grej, om jag hör hemma här. Var ute och gick med Leon , Mike och våra två härliga klienter Josh och Austen från South Dakota som var ute efter att skjuta oryx. Vi hade varit ute i flera dagar för att försöka få ett bra läge på den stora flocken som befann sig i området men då Oryx är en som ser, luktar och hör otroligt bra och när de går i en flock på typ 160 djur är det något av de svårare. Vi hade verkligen kämpat i dagar och denna gång hade Mike en väldigt bra plan för att försöka överlista dem. vi ställde bilen bakom en buske kanske 50 meter från grannens mark. Då jag av tidigare erfarenhet tappat bort bilen en gång när Mike bett mig gå för att hämta den var jag otroligt noga med att verkligen försöka se var vi var, hur naturen såg ut runt om mig och ta ut märken när vi smög efter flocken. Vi hade flocken på en 150 meter framför oss hela tiden men alltid när vi gjorde i ordning för en bra anläggning så vände vinden och de fick vind om oss och på det viset fortsatte det rätt långt in i bushen. Tillslut beslöt Mike att jag skulle gå tillbaka till bilen och åka mot en annan väg för att möta upp dem där då vi redan gått en bra bit. Han frågade noga om jag visste var bilen var nu. Jag var så sten säker på att jag visste precis så jag verkligen lovade honom att jag visste. Jag sa till och med ” Om jag inte hittar bilen nu så kan jag stanna i Sverige och inte komma tillbaka ” Så säker var jag. Jag började jogga fort den väg vi gått, med tanken på att hitta bilen så fort som möjligt för att kompensera att jag tappat bort den här om dagen liksom. Jag kom nog lite för långt till höger än vad vi var så när jag svängde av där jag trodde bilen skulle stå var den inte där. Då började jag bli lite ställd och tänkte vad faasen. Stressade lite och hamnade i ett buskträsk med riktiga killer taggar. Började småspringa igenom buskarna som rev sönder benen men det kändes knappt då stressen tog över. Detta får inte ske igen tänkte jag. Sedan fastnade plötsligt min blick snett framåt där en stor flock med bufflar stod 25 meter ifrån mig. Jag stelnade till och ett obehag spred sig i kroppen. Bufflarna stirrade stumt på mig och för första gånget i mitt liv greps jag av det som kallas panik. Det som kan vara din bästa vän eller din värsta fiende. Det som antingen kan göra dig fokuserad eller göra dig totalt förvirrad. Paniken gör att jag inte tänker annat än att ta mig därifrån så fort som möjligt och jag vänder mig om och börjar springa. På något vis snubblade jag på en sten och föll handlöst ner och slog i huvudet. Sedan minns jag inte mer än att jag vaknade upp med en olidlig huvudvärk och blod som tränger genom näsan och ner på mina torra solbrända läppar. Jag reste mig upp och kände mig väldigt olustig. Bufflarna var borta. vägen jag haft framför mig var borta. jag stod någonstans i ingenstans. Det började dessutom skymma. Jag visste att jag var tvungen att ta mig till närmsta väg och försöka göra en plan ifrån det. Så jag började bara gå i det ändlösa landskapet som blev allt mer hotfullt. Efter någon timme hittade jag mig upp på ett litet stenrös men då hade mörkret redan hunnit ikapp och jag såg blott min hand framför mig. Jag vet inte hur länge jag satt där men efter att ha övervägt om att bara stanna där tills det vart ljust igen eller försöka ta mig till en väg fick jag plötsligt höra skott i fjärran. Jag visste ju innerst inne att Mike och gänget inte bara skulle lämna mig så här så jag tog mod till mig och reste mig för att börja söka upp var skotten kom ifrån. Jag gick länge. Huvudet värkte och halsen var torr. Efter att ha gått på ojämn mark länge kände jag plötsligt hur sanden bredde sig runt mina fötter. Månen började komma fram och spred sitt ljus så jag kunde tyda att det faktiskt var en väg jag stod på. Lättnaden var så otroligt stark så gjorde en sista ansträngning för att ta mig närmare skotten som hördes allt närmre och närmre. Jag hörde hur de ropade men när jag ropade tillbaka kvävdes min röst av mig själv. Det gick inte. Jag satte mig ner igen och blev sittande. Tillslut får jag se ett par lyktor i längre bort på vägen och ljudet av en bil som närmade sig ( Jag såg ljuset..!!! ) jag brast då ut i gråt. Evert var det som satt i bilen. Jag var så otroligt tacksam att få återse dem. Känslan av att inte ha kontroll på situationen har jag aldrig haft. Fick prata länge med Mike efter för att kunna gå igenom vad som hänt. Jag blev rädd. Jag greps av panik. Men allt slutade bra i alla fall.
Gick runt med en fet blåtira och ett knäckt självförtroende plus att jag fick stå för de kommande skämt som att de kallade mig Garmin and what so ever ( Garmin är en gps ) . Det som snurrade i mitt huvud var bara att jag inte kommer fixa det här, att jag ska springa runt i bushen och leka professional hunter var ju ett skämt. Jag gör ju bara bort mig hela tiden. Mike såg att jag inte mådde så bra så efter några dagar så ville han prata med mig. Han sa bara ” Ragnhild, jag tror på dig, du kan om du vill” ” Ring mamma och grina så åker du hem och börja jobba på Ica istället eller så suck it up och keep on going , jag kommer inte tycka synd om dig om det är de du vill” Jag bara kollade stint på honom och gick in på mitt rum. Försökte pressa fram lite tårar men det var lönlöst, kände mig som världens fånigaste. Fan heller. jag ska. Jag SKA och jag KAN om jag vill!
Nu sitter jag hemma i Sverige och längtar tillbaka som aldrig förr. Jag vill tillbaka ut i bushen tillbaka ut på savannen, göra det jag vill göra allra mest. Min dröm. Min verklighet. Mitt liv.
BLÅTIRAAAA
Nu är jag tillbaka på Imbasa/ i Kimberley efter en fantastiskt fin resa med min kära familj. Jag har fått sett väldigt mycket av Sydafrika på ganska kort tid. Vi åkte fem stora vuxna i en liten bil ända ifrån Cape Town, via delar av the great Karoo och fjällen vid Lesotho, till södra änden av Kruger och vidare till Kimberley i North Cape. Det blev långa mil för rumpan att sitta trångt. Något jag alltid kommer ha speciellt i minnet är när vi kört timtals för att komma fram till Kruger National park innan mörkrets framträdande, vi visste att vår kära lilla hyrbil inte var gjord för gravel roads men alla vi frågat hade sagt att det inte skulle vara några problem att ta sig fram fast man inte hade en 4 hjuls driven. Vi kom fram i skymningen till Marloth park där vi hyrt en stuga i bushen. Det hela började med att de tappat bort nyckeln vi skulle få för att komma in. De skickade ut oss på nyckeljakt med en halv taskig vägbeskrivning som gjorde att vi irrade runt ett bra tag på de inte allt för vänliga vägarna. När vi tillslut fått tag i nyckeln kunde vi styra mot stugan, vägen blev bara sämre o sämre och ringlade sig i allt tätare djungelvegetation , där det vimlade av zebror, blue wildebeest och Impalor. Vi körde långsamt fram för att skona bilen så mycket som möjligt men det hjälptes inte. Den började plötsligt låta som attan och pappa förlorade sakta men säkert styrningen. Vi lyckades i alla fall nästan ta oss ända fram till stugan. Mitt ute i bushen stod vi där med en fullpackade bil som sagt upp sig. Jag mamma och Dorothea började gick ner mot stugan med lite av vår packning, och på stigen fick vi styra undan en ringlande kobra. Mamma stack nyckeln i låset och vred om, hon tittade upp med en ängslig blick och en halv nyckel, den andra halvan satt kvar i låset. Det hela började kännas lite olustigt. Det sittrade i luften av alla djungelns ljud, och man anade allt som rörde sig tät omkring oss i det allt tilltagande mörkret. De hade sagt rätt tydligt att man skulle hålla sig inne när mörkret kom, både lejon o människor kan vara skumma då. Man kunde ju nästan inte göra annat än att försöka skratta åt de hela.
Det hela löste dock upp sig- vi kom in, och ingen åts upp av lejonen som råmade i natten. Efter två väldigt lyckade safaris i Kruger begav vi oss mot Kimberley och Imbasa , dock fick vi lämna vår utslitna bil till fördel för en annan. I Kruger fick Vi se allt från svart noshörning till leopard vilket är väldigt ovanligt att se.
Det nya året firade vi väldigt annorlunda. Mamma hade hittat en lodge i en jättestor national park som hette Baviaanskloof, vägen in dit var minst sagt lång och även här mycket krävande. Vi ringlade in i ett landskap som var så orört och mäktigt, berg reste sig över oss, små vattendrag gick över vägen och allt med en tystnad av så mycket levande. Så mycket vi inte hade en aning om. Mitt i allt, långt in i ingenstans mellan stora fjäll fanns en bosättning och vår lodge. Den låg precis som om där varit en lagun en gång i tiden, omringad av berg fick detta ställe en mycket speciell känsla. Man hörde eko som bergen utbringade av babianer som kallade på varandra, små kvicka antiloper som for över blocken och man kunde ana leoparder smyga runt omkring en- och känslan av att vila i naturens hand var mäktig. El eller teknologi var bara ett minne blott. Våra fyrverkerier vid 12 slaget var alla stjärnfall på den enorma himlen. Det kändes som på riktigt.
Vi fick även uppleva Molmanshoek. Ännu ett gömt paradis omgiven av en natur man inte glömmer. På hästryggen red vi upp på de höga bergen, utsikten var mils lång och oändlig. Att galoppera ikapp med zebror och struts var frihet. Nere i Dalarna red vi genom ask och pilskogar som formade en sådan sagolik stämning. Att känna sig som Aragorn i sagan om ringen var inte svårt. Fattades bara lite orcher att skjuta ner så skulle allt vara toppat.
När jag fick åter se Kimberley igen efter 3 veckor fick jag en riktigt fin hem känsla i magen. Kimberley är mitt hem, Imbasa mitt arbete och passion. Visade mamma o pappa var jag bodde, de jag jobbar med och hur allt fungerar på en sydafrikansk game-farm.
Dorothea som kommit hela vägen från NYC var med på vår resa, men hon räknas helt klart som en i familjen. Anton som jobbar som Professional hunter på Imbasa skulle ta med Dorothea på hennes första jakt. En springbock. Jag skulle med hjälp av Anton försöka guida henne. Det var så mycket svårare än att gå bakom som spårare själv. Med Antons tålamod med oss båda sköt hon efter tre dagar tillslut en riktigt fin springbock. Det var häftigt för både Dorothea och mig.
Fick även följa med på min första giraff jakt med Grant och Donald Larsson. Det var också en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Nu har mamma och pappa åkt hem igen och Dorothea är på plats i den stora staden New York. Jag fokuserar på att stoppa huvudet i alla böcker om detta fantastiska land och wildlife för att fortsätta drömmen om att bli Professional Hunter.
Photo shoot!
ik
k
z
o
k
x
z
v
f
s
d
ww
w
s
zw
a
Jag har hittat paradiset. På riktigt. Jag omges just nu av en natur jag älskar, ett ställe jag bara känner att här vill jag vara och människor jag trivs med. Eastern Cape i mitt hjärta. Att se hur landskapet förändras från Northern Cape till Eastern Cape är helt fantastiskt. Kimberley är det ju verkligen inget fel på men this is the place to be. Det som är det man kan bli lite trött på är vädret. Kunde vara 15 grader och regn en dag och den andra dagen visar termometern 37. Men nu är ju fallet så att jag är van med Kimberley hetta också. Det skall inte vara osagt. Ser man på veckans väderprognos för Kimberley går det inte under 30 någon gång.
Eastern Cape i alla fall, Port Elizabeth ( PE ) är där jag skulle vilja bo om jag fick välja. PE var en väldigt fin stad, inte minst för sin stora kärlek till sport. Vi åkte dit 3 på morgonen då Natalie skulle springa ett maraton för att kvala till det 56 kilometer långa loppet ” Two Oceans ” nere Cape Town. Redan vid 4 tiden ser man hur stadens sportfantaster vaknar till liv. Att se hur ett gäng paddlare paddlar bland delfiner, eller de som cyklar längs stranden med soluppgång och havet som bakrund fick mig att tänka ” jag vill också” Medan Natalie sprang visade Mike mig runt. Det här är staden han växte upp i. Antalet sport arenor gick inte ens att räkna. Såg ut att bli en fin dag men när klockan närmade sig 7 började vinden bli starkare och starkare. Regnet blåste in. Typiskt väder för Eastern Cape med andra ord. Från en stund till en annan. De andra dagarna åkte vi för att se på två lodger vi kommer använda när vi jagar här. De låg så himla fint till och det var så bra stämning i dem. Gamla farm hus som man bara får en väldigt bra hemkänsla i. Huvud saken att jaga här är Nyala, bushbock och Kudu. Men att jaga här är en helt annan sak än att jaga i Kimberley. Biotopen är bush, då menar jag bush. Tät bush vilket gör det svårt. En riktig utmaning. Jag fick höra alla växternas namn på latin av Mike och de skall jag kunna utantill inom en snar framtid. Hej och hå. Var ju hur många som helst. Skärpning på mig. Sedan var det träning på alla kudu horn som var uppställda, vilket var störst? Vilken skulle du låta din klient skjuta? inte att leka med. Jag sa fel kanske 6 gånger. Den som såg störst ut var fel. Man ska inte alltid titta på längden utan det är hur djupt kurvorna går. Måste lära mig alla knep. Det är ett som är säkert.
Kan ju passa på att säga att jag börjat bli en hajjare på att grilla nu också. Braj som det heter här. Grilla är väl något av de lättaste man kan göra men att grilla och att vara bra på att grilla är två olika saker. Så det så. Minns första gången de frågade om jag ville braja, ” nej jag röker inte hehe ” osäker Ragnhild liksom. att braja betyder ju lite annat hemma. Känns ju rätt skruvat att de faktiskt kan stå och grilla i sommarklänning på julafton. Jo men tjena..
De har många game reserv här i Eastern Cape, för att inte tala om Addo elephant park som är näst största nationalparkerna i landet. Kruger nationalpark är störst. Vi bodde även några dagar hos Mike och Natalies goda vänner som har Amakhala game reserv. Där har de alla arter förutom leopard. Vi fick en otroligt häftig game drive där vi såg det mesta. Jag rekommenderar starkt att besöka dem! (www.Amakhala.co.za )
Gav Mike förslaget att jag kunde stanna och ta hand om lodgen, se till att allt går som de ska, lära mig naturen och djuren, men det köpte han inte haha. Värt ett försök i alla fall.
l
y
Termometern visar endast 7 grader när vi kör mot Kimberleys flygplats. Klockan är visserligen 4 på morgonen men så kyligt har jag nog inte vart med om på länge. Mikes bror Rob skulle med på jakten och han är pilot så han skulle flyga oss dit. Natalie, Mikes fru sa att jag nog skulle ta åksjuke tabletter för de kan vara lite shakie så att säga. Vet inte varför jag trodde att vi skulle flyga ett stort vanligt plan, typ som en air buss eller något i den stilen. Så jag tog åksjuke tabletterna lite easy. Men där står planet framför mig, ett litet plan, de minsta jag sett. Uups är min första tanke och jag slänger genast i mig 3 tabletter bums. Var lite krut i de tabletterna för minns bara att vi landar i Pilanesberg ( sun city, Johannesburg ) 2 timmar senare. Gick igenom coustums clearing men oj vad de hade lite att göra där, de bokstavligt talat bad om problem när de ifråga satte Mikes ammunition och gevär men tyvärr för deras del var vi inga smugglare eller hade något fuffens för oss (Jag såg antagligen ut som en liten rädd harpalt..) . Nästa gång landar vi i Zimbabwe – Bulawayo, där möter vi upp vår professional hunter Scott som hjälper oss med coustums clear och visa för mig o habbla habbla. Sen sista flygturen var 50 minuters flygning rakt in i Zimbabwes vildmark. Kliver ur planet och möts av en hetta jag aldrig känt förut. Lite te paus under ett träd. Mike ger mig video kameran och Robs system kamera. Det är mitt ansvar att ta kort, inga kort på kameran är direkt obra säger på hans strikta Mike vis. Sedan åker vi mot lodgen. Vägarna vi kör på är vägar vanliga bilar skulle torska på direkt. Det börjar plötsligt ösa ner regn som får bushen att ge en helt speciell doft, luktar lite som rooibos te. Efter 1 timmes körande är vi framme vid vår lodge. Den finaste utsikten man kan tänka sig ner mot floden. Den floden torkar ut varje år, nu var det bara sand botten som syntes men fram mot mars är den fylld av vatten igen med krokodiler, flodhästar och massor med fisk. Märkligt.
Vi går och ska skjuta in bössorna direkt. Mike hade ju med sin 375 H&H Magnum som de båda skulle skjuta med men här är det så att alla måste gå med gevär, med öppna riktmedel helst och man går alltid med det osäkrat. Man hinner inte ladda om man hamnar i fel situation med fel djur. De använder kaliber 458 win flitigt. De frågade om jag ville prova skjuta. Klart jag ville det. Scott frågade om jag ville skjuta 375 eller 458. 458 sa jag. Han kollade lite märkligt på mig och sa bara okej. 1 skott eller? Nja, kan jag inte få skjuta 3 ? Scott såg mer och mer häpen ut. Kaboom. Brände av de andra två och var helt lyrisk. Mike skrattade bara och sa, säger ju att hon vill bli professional hunter. Bha Kaaaboom!
Vaknar av att Newton knackar på dörren nästa morgon. Jag kollar klockan, 3.30.. Huuu. Det är redan sjukt varmt. Jag ansvarar för kaffe åt alla så går upp o gör min grej. Sedan åker vi ut. Vi kör typ 2 timmar in i djupaste bushen. Där får Scott och våra 4 spårare syn på buffel spår så vi hoppar ut och börjar följa. Scott kollar bak o säger ” ooh its a big bull ” Hur fasen kan de se de på spåren. Och hur kunde de se om spåren var färska liksom. Är jag dum eller bor jag i ett tält..? Mike berättar att tjurarnas spår är mycket större, det kan jag faktiskt se. Men det här med om de är färska eller inte.. Man kan antingen följa spåren en bit o se om det skitigt något o se hur gammalt det är på skiten, eller om det gått småkryp över spåren som bara existerar nattetid och jarra jarra. Spårarna var helt grymma. Vi gick 5 kilometer, värmen stekte, svetten rann, jag började tappa lite fokus. Klockan närmade sig 10.30 plötsligt stannar spårarna upp, pekar försiktigt, vi kollar riktningen och där står ett gäng bufflar. Mellan oss och bufflarna är det som en dalgång, de står typ 150 m bort. We make a plan. Mike, Rob, Scott och jag sist smyger långsamt ner i dalgången. Mitt hjärta börjar få rätt bra puls. Det slår mig att jag faktiskt befinner mig i flipping Zimbabwe, smyger på buffel som är ett av de farligaste djuren att jaga. Love it. När vi lyckats smyga oss in tillräckligt nära tar Mike upp sitt gevär, siktar. Jag tar upp mitt ( ööm, kameran alltså ) det ända som är i mina tankar är Mikes ord innan. ” blir vi jagade, sluta inte filma. Lita på att vi skyddar dig.. Och blir det svart så.. Aah. To0 bad ” Jag trycker på record och Kabooooom, det smäller. Bufllarna springer som tur iväg och inte emot oss. Vi börjar springa efter. Trots att jag vart i hårdträning och joggat varje dag springer jag med andan i halsen. Svin jobbigt var det. De stannar upp o Mike har buffeln i sikte igen, paaaang! Vi väntar spännt. Sen blir de att springa igen. Vi stannar upp ett slag o hittar blod. Spårarna kommer och vi börjar spåra. Sen ser jag bara Mike svinga geväret o trycka av. Perfekt skott. Han är Down ! Där ligger en riktig Dagga boy! Ingen soft topp så att säga 😉 Mikes första skott var ett killer skott men de kan vara rätt sega bufflar vilket jag märkte när jag skulle ta ur den… Och för att inte säga flå den. Och man vill inte gärna ha en buffel som ränner runt utan man måste få ner dem så fort som möjligt. Jag har aldrig i mitt liv kämpat så hårt för att ta ur ett djur . Det var 38 grader och jag gjorde mitt bästa. (Att göra sitt bästa är förövrigt en lögn din mamma sa till dig när du var liten, man måste göra mer än så ). Man måste stycka buffeln i 2 delar annars är den ohanterbar. Sedan efter några timmars jobb på att få iordning allt med herr buff kör vi hemåt. Mike säger sen att jag måste dricka 1 cola och två flaskor vatten omedelbums. Han hade observerat att jag inte druckigt något. Scott berättade att hans förra klient höll på att dö på riktigt av uttorkning. Mike talar då noga om hur viktigt det är som pro-hunter att kunna ta hand om sig själv, om en klient blir sjuk så fine men se alltid till att DU inte blir det. och blabla. Jag hajjar. Kan ju ibland se ut som att jag inte har några tomtar på loftet men lite vett har jag allt. Det är bra att någon har koll på mig. Kissar förövrigt som en racing horse sen. Bra kvitto.. De har ett stort problem på markerna där. De så kallade poachers ( tjuvjägare ) hatar när jag slänger in töntiga engelska ord men får bara leva med det. Jag menar deal with it. Haha. I alla fall, poachers.. Jag blir arg bara av att tänka på det!! De lägger upp snaror överallt och så fastnar djuren där. De kollar inte snarorna ofta så då ligger det ett dött djur och wastar (Riktig waste är det ju inte då hyenor och gamar tar hand om det men ) . De finns inga noshörningar kvar här på grund av det. Hemskt. De jagar också med hundar vilket i och för sig är bättre då de faktiskt får tag i djuret på än gång och därmed tar vara på det. Vi hittade ett antal sådana snaror. Obra. Direkt obra. därför har vi också med oss en game scoute när vi är ute. Han antecknar de vi ser och är den som är vittne om det blir att vi måste skjuta i försvar på ett djur. En ginotonic och god mat med finaste utsikten på campen var inte helt tokigt.
” CHEERS FOR THE BUFFALO, FOR THE HUNTER, FOR THE GUIDE, FOR THIS HUNT AND FOR PAST HUNTS!! HAPPY DAYS!! ”
vi skålar med kristallglasen med en stänkar famouse grouse i. Helig tradition för Scott. I bakgrunden hör vi hyenorna ropa på varndra. Jag kollar upp på himlen som är proppad med stjärnor. Något ljus från en stad existerar inte i fjärran. Jag ryser. Tänk att jag får vara med på sånt här. Somnar gott sen.
De kommande 3 dagarna spårar vi buffel utan att lyckas komma nära dem. Ena eftermiddagen sprang vi jämte med en flock, hade en av dem bestämt sig för att vi var ofarliga hade vi fått problem. Jag börjar inse att när vi sköt Mikes Buffel var det ren tur, right place at the right time och riktigt så lätt är det inte att jaga här. Men det här är jakt på riktigt. Inte så att man har en önskelista på vad man vill skjuta och så skjuter man det, som att handla på ICA liksom. Nej, får man tillfälle ska man ta den.
Vi blev jagade av en stor elefant ko ena dagen också. Jag som trodde elefanter var rätt fredliga liksom joo men tjena. Icke. De hon hade i sikte var att få ner oss, killer ögon. Hade hon gått 2 meter till hade hon vart så nära som 10 meter ifrån oss och då måste man tyvärr skjuta för att inte bli ner mejad av ett stycke elefant. Det var rätt mäktigt att höra hur hon trumpetade och sprang mot oss. Hennes grupp var tätt bakom för att stötta. Man känner sig något liten måste jag saga. Marken skakar när de springer. Adrenalinet pumpar. Vi lyckas få henne att vända som tur är, genom att tjoa och skrika. Här gjorde jag en stor tabbe jag får äta upp resten av resan. Jag filmade inte. Mike var tydlig med att påpeka det.. ( det är han i och för sig nu också ) det ända han säger nu är bara ” don’t worry, we will just hold it against you ” då är det illa.
Dag 4 får vi upp spår på en härd runt 100 bufflar. Vi går efter i 3 timmar innan vi ser att gruppen splittrar på sig. Vi följer efter gruppen med 3 tjurar i ( kan till och med jag se på spåren, de ni! ) värmen är nästan olidlig och det surrar sånna där små flugor runt mig, in i näsan, in i ögonen, in i munnen.. Desperata efter fukt. De verkade mest intresserade av mig så klart. Försökte verkligen ignorera men de kröp bokstavligen in i ögonen och det gjorde mig bara galen. Vevade som fasen med händerna när ingen såg. Jag kunde knappt se när jag filmade. Kände mig jätte löjlig för de andra såg inte de minsta besvärade ut.
Vi smyger runt i en evighet känns det som, flugorna blir bara jobbigare och jobbigare. Vi har tillslut bufflarna i sikte men de ser oss och börjar springa, vi springer. Plötsligt stannar Scott, där framme ligger det en buffel. Vi smyger närmre. Den verkar inte bry sig. Något är fel. Väldigt fel. Scott kikar länge i kikaren. Den är död. Ledar kon i gruppen vi följt ligger död. Vi går fram och kollar närmre. Hon har en snara runt sig. Det är så här de är. Hon har gått rakt in i snaran. Just precis nu. Vi öppnar henne så gamar och andra djur lättare kan äta. Inom cirka 5 sekunder svävar det gamar över oss. Sjukt fort kommer dem. Vi fortsätter att spåra gruppen. Efter ett tag ser vi dem stå precis på kanten till en riktig tät bush. Bestämmer oss för att leopard krypa. Sanden bränner mina ben och händer. Försöker knipa igen så gott det går men det verkligen svider. Svider som i svider. Svetten bara rinner. Vi är nära nu. Gömmer oss bakom en buske. Jag tar upp kameran Rob tar upp geväret. Flugorna bokstavligt talat äter mig men nu måste jag vara med här. När som! Scott viskar till Rob, ta den till höger. Just då svansar en liten ko fram och blir längst till höger. Det smäller , Scott kollar oroligt. Sköt du kon??!! Ingen tid att fundera, vi springer efter, skjuter igen, Rob verkar ha sten koll på läget men Scott kollar nervöst. Så ser vi the big boy lägga sig, ge ifrån ett sista suck. Där låg han, efter hård jakt är han nere. Det här var riktig jakt. Nu kommer den jobbiga biten. Vi har krupit och gått ca 10 kilometer in i tjock bush. Bilen befinner sig långt undan. Vattnet var slut. Flugorna blev värre och värre. Scott och hans spårare går tillbaka mot bilen. Jag , Rob och Mike ska stanna kvar och väntar. Se till så inte gamar eller något sånt kommer. Vi blir sittandes i 4,5 timme. Jag var så törstig, så plågad av flugor och mitt huvud kändes som en bomb. Obra. Vi visste inte om Scott hittat bilen. Mike och Rob började prata om att i värsta fall måste vi dricka ur buffelns mage. Haha. Så illa var det. För att göra det jobbigare gjorde Mike ljudet av en kall cola som öppnas stup i kvarten– Ptschhhhhhhh. Vi hade inte ätit något på hela dagen heller. Jag började må illa. Dåligt tecken. Klockan närmade sig skymning. Vi hörde hyenor ropa långt bort. Mina ögon blev rödare och rödare av flugor som tvingade ögonen till tårar. Jag orkade inte ens bry mig om att vifta bort dem. Så hör vi äntligen en bil. Den kommer närmre och närmre. Det är dem. Det var den bästa colan jag någonsin druckit. Släckte Afrikas törst. Fick i oss lite mat innan vi jobbade på att få upp buffeln på bilen. Hem resan var lång. Jag mådde så himla illa. Mina ögon var helt rödsprängda och huvudet värkte. Men kunde inte låta bli att le. This is africa. Ooh my Africa.
När jag gick till sängs sen var det en skorpion som mötte mig i rummet. Vanliga fall skulle jag få lite smått panik men jag morsar fint på den, slänger mig på toan o kräks. Lite mycket sol i hatten och lite vatten.. Dåligt kvitto. Är även en riktigt stor spindel, sån där jätte jätte äckligt stor som kryper 10 cm från mitt ansikte på myggnätet. Vi har el i typ 2 timmar sedan stängs den av. Jag visste att de skulle bli mörkt snart och att spindel kunde få för sig att bita hål eller krypa under myggnätet pretty lätt. Men de var ju bara att gilla läget. Elen stängdes och det blev så mörkt det kan bli i Afrika. Men jag bara gillare!
Sista dagarna var det elefant jakt på schmemat. Ett enormt känsligt ämne. Ska man, ska man inte? Nu är det så att jag fick se med egna ögon hur mycket elefanterna mejar ner träd utan att äta dem, de bara röjer. Det var enorma marker som träden är helt förstörda vilket i sin tur gör det omöjligt för andra djur att ta sig fram och leva. Så blir det när det finns för många elefanter. Typ som vildsvinen hemma liksom. Vi såg sjukt mycket elefanter strosa runt och vi befann ju oss bara på en liten del av marken. Scott berättade att i Botswana har man inte tagit problemet på allvar och det har präglat landet ganska hårt nu. Det är väldigt strikta kvoter man skjuter av som de gör när de inventerar markerna. Allt handlar om ekologi. Vett. Herr Walter ( disney ) har ju inte gjort det lättare heller. Att skjuta Dumbo liksom. Hur bra känns det. Eller babar för den delen också. Det som är tricky med elefanter är att trots att de är så stora kan det vara sjukt svåra att se. Vi kunde smyga runt och plötsligt 20 meter framför står där en jätte elefant, tyst som en mus. Men när de låter, oj, då hörs de. Mäktigt.
I alla fall. Mike var ute efter en tuskless. De tenderar att vara mer aggressiva än andra på grund av att de inte har tusks ( betar ) De har då svårt att få loss bark från träden så de väntar tills de med betar lossat på barken sen jagar de iväg dem o äter själv. Hook and cook! Att jaga elefant ko är något av de absolut farligaste man kan jaga berättar Mike. Det fick jag ju se här om dagen.
När vi beger oss ut går vi upp på högsta bergstoppen och spejar. Utsikten var otrolig. Oändlig. När vi spanat in en grupp beger vi oss dit. Smyger, jag är spänd som bara den. Det brummar plötsligt till i busken bredvid, ett svin högt brummande. Uno elefanta. Plötsligt är där en hjord på 40 elefanter. Hallå där. Hur kunde jag missa alla. Visst om det var en stenbok eller något i den stilen men en elefant. Vi smyger runt elefanterna, kollar vinden var 5 sekund nästan. Vi kan nästan smyga rakt på dem utan att de märker oss med rätt vind. Mike bad mig köpa med baby puder innan vi åkte. Fattade aldrig riktigt vad han skulle med de men nu vet jag. Perfekt att ha för att kolla vinden med. Vinden vände plötsligt och ett högt trumpetande hördes. Marken murvlar till. De tjocka pelarna till ben elefanterna har får fart i sig. Det är i sådana här tillfällen man måste vara på sin vakt. Det här här de kan gå riktigt illa. En hjord med elefanter samarbetar, får man dem emot sig är det kört, finito, done! Borta blev dem snabbt i alla fall. Vi fortsätter. Vi hade ett antal sådana uppsmygningar. Ett antal pulserande hjärta tillfällen. Sista dagen var en av de finaste. Vi smög upp på en hjord med bufflar som var något av de maffigaste big boys jag sett. Riktiga dagga boys som jag fått höra hela veckan. Vi leopard kröp upp till dem i högt gräs vid flodens kant. Hade dem på 30 meter. Längre bort betade en flock runt 100 bufflar, några vattenbocker, impala och warthags sprang med svansen rakt upp sådär kul som bara de kan. Så Afrika de kan bli.
Vi får sedan spår på elefanter igen och följer dem in i bushen. Hjorden på buffel börjar plötsligt springa. Spårarna hade sett Lejonspår som var färska så måste vara det som fick dem på språng. Happy days. Vi smög vidare på elefanterna och Gick in i en stor grupp igen. Där var en tuskless! Mike tar upp geväret och siktar. Mitt hjärta dunkar. Vi står så 5 minuter tills vi ser att hon har en kalv med sig. De får syn på oss och går emot oss. Det här är min dödsbädd tänker jag. Vi backar lugnt bakåt men de fortsätter mot oss. Ger ifrån sig ett högt fnys som får mig att hoppa till. De vänder sig om och går långsamt iväg. Det var något av de Häftigaste jag vart med om. Att stå där, öga mot öga med det största ( land ) däggdjuret. Går inte att beskriva ens. Ni får helt enkelt komma hit och uppleva det hela med oss på Hunt the Sun 😉 Bra instickare där va.
Det var sista jaktdagen. Gjorde inget att vi inte sköt något. Det är lika fint att bara se dem. Ha dem så nära. Vi hade en fin sista middag. Njöt av den svarta natten, hyenor och elefanter yla och trumpeta, stjärnorna och jakthistorierna framför elden.
- refilling
Vi gick upp tidigt som vanligt nästa morgon, packat allt och begav oss mot vårt flyg som stod parkerad på gräsflygbanan. Resan till Bulawayo Gick rätt smidigt. Där fyller vi på planet och går mot coustums clear. Mike inser att han saknar sitt pass. Mike är en sådan person som aldrig tappar bort något i vanliga fall. Han har lärt mig ett heligt ord som jag tänker på ofta – anticipate. Att förutse. Men det här kunde vi inte förutse. Passet var borta. Vi fick problem. När man flyger privatflyg har man en noga utförd flygrutt att följa. Det ingick inte i vår flygrutt att åka tillbaka till campen. De är väldigt strikta med sånt. Eller var passet i Scotts bil som hans spårare börjat köra ner mot hans hus, vilket är en 8 timmars bilfärd. Vi fick inte tag i dem heller för de var utan täckning. Yaaay, not happy days. Efter mycket om och men kunde vi tillslut lokalisera passet. Det fanns på campen. We make à plan. Mike och Rob får tillslut tillstånd att flyga tillbaka medan jag vaktar packning. Några timmar senare kommer de tillbaka och vi var back on track igen. Utan pass här kommer man inte längre än till finkan. Typ. Vi lastar på allt och säger astalavista till Scott och styr mot Johannesburg. De var lite shakedoo men jag höll igen fint. Inga plastik påsar förbrukade. Natalie mötte oss sedan i Kimberley igen och vi var snart in das house. Det ända jag hade i tankarna var bara att nästa gång går jag med bössan. Yoho.
snaran
Senaste kommentarer