ZIMBABWE

Termometern visar endast 7 grader när vi kör mot Kimberleys flygplats. Klockan är visserligen 4 på morgonen men så kyligt har jag nog inte vart med om på länge. Mikes bror Rob skulle med på jakten och han är pilot så han skulle flyga oss dit. Natalie, Mikes fru sa att jag nog skulle ta åksjuke tabletter för de kan vara lite shakie så att säga. Vet inte varför jag trodde att vi skulle flyga ett stort vanligt plan, typ som en air buss eller något i den stilen. Så jag tog åksjuke tabletterna lite easy. Men där står planet framför mig, ett litet plan, de minsta jag sett. Uups är min första tanke och jag slänger genast i mig 3 tabletter bums. Var lite krut i de tabletterna för minns bara att vi landar i Pilanesberg ( sun city, Johannesburg ) 2 timmar senare. Gick igenom coustums clearing men oj vad de hade lite att göra där, de bokstavligt talat bad om problem när de ifråga satte Mikes ammunition och gevär men tyvärr för deras del var vi inga smugglare eller hade något fuffens för oss (Jag såg antagligen ut som en liten rädd harpalt..) . Nästa gång landar vi i Zimbabwe – Bulawayo, där möter vi upp vår professional hunter Scott som hjälper oss med coustums clear och visa för mig o habbla habbla. Sen sista flygturen var 50 minuters flygning rakt in i Zimbabwes vildmark. Kliver ur planet och möts av en hetta jag aldrig känt förut. Lite te paus under ett träd. Mike ger mig video kameran och Robs system kamera. Det är mitt ansvar att ta kort, inga kort på kameran är direkt obra säger på hans strikta Mike vis. Sedan åker vi mot lodgen. Vägarna vi kör på är vägar vanliga bilar skulle torska på direkt. Det börjar plötsligt ösa ner regn som får bushen att ge en helt speciell doft, luktar lite som rooibos te. Efter 1 timmes körande är vi framme vid vår lodge. Den finaste utsikten man kan tänka sig ner mot floden. Den floden torkar ut varje år, nu var det bara sand botten som syntes men fram mot mars är den fylld av vatten igen med krokodiler, flodhästar och massor med fisk. Märkligt.

Vi går och ska skjuta in bössorna direkt. Mike hade ju med sin 375 H&H Magnum som de båda skulle skjuta med men här är det så att alla måste gå med gevär, med öppna riktmedel helst och man går alltid med det osäkrat. Man hinner inte ladda om man hamnar i fel situation med fel djur. De använder kaliber 458 win flitigt. De frågade om jag ville prova skjuta. Klart jag ville det. Scott frågade om jag ville skjuta 375 eller 458. 458 sa jag. Han kollade lite märkligt på mig och sa bara okej. 1 skott eller? Nja, kan jag inte få skjuta 3 ? Scott såg mer och mer häpen ut. Kaboom. Brände av de andra två och var helt lyrisk. Mike skrattade bara och sa, säger ju att hon vill bli professional hunter. Bha Kaaaboom!             

Vaknar av att Newton knackar på dörren nästa morgon. Jag kollar klockan, 3.30.. Huuu. Det är redan sjukt varmt. Jag ansvarar för kaffe åt alla så går upp o gör min grej. Sedan åker vi ut. Vi kör typ 2 timmar in i djupaste bushen. Där får Scott och våra 4 spårare syn på buffel spår så vi hoppar ut och börjar följa. Scott kollar bak o säger ” ooh its a big bull ” Hur fasen kan de se de på spåren. Och hur kunde de se om spåren var färska liksom. Är jag dum eller bor jag i ett tält..? Mike berättar att tjurarnas spår är mycket större, det kan jag faktiskt se. Men det här med om de är färska eller inte.. Man kan antingen följa spåren en bit o se om det skitigt något o se hur gammalt det är på skiten, eller om det gått småkryp över spåren som bara existerar nattetid och jarra jarra. Spårarna var helt grymma. Vi gick 5 kilometer, värmen stekte, svetten rann, jag började tappa lite fokus. Klockan närmade sig 10.30 plötsligt stannar spårarna upp, pekar försiktigt, vi kollar riktningen och där står ett gäng bufflar. Mellan oss och bufflarna är det som en dalgång, de står typ 150 m bort. We make a plan. Mike, Rob, Scott och jag sist smyger långsamt ner i dalgången. Mitt hjärta börjar få rätt bra puls. Det slår mig att jag faktiskt befinner mig i flipping Zimbabwe, smyger på buffel som är ett av de farligaste djuren att jaga. Love it. När vi lyckats smyga oss in tillräckligt nära tar Mike upp sitt gevär, siktar. Jag tar upp mitt ( ööm, kameran alltså ) det ända som är i mina tankar är Mikes ord innan. ” blir vi jagade, sluta inte filma. Lita på att vi skyddar dig.. Och blir det svart så.. Aah. To0 bad ” Jag trycker på record och Kabooooom, det smäller. Bufllarna springer som tur iväg och inte emot oss. Vi börjar springa efter. Trots att jag vart i hårdträning och joggat varje dag springer jag med andan i halsen. Svin jobbigt var det. De stannar upp o Mike har buffeln i sikte igen, paaaang! Vi väntar spännt. Sen blir de att springa igen. Vi stannar upp ett slag o hittar blod. Spårarna kommer och vi börjar spåra. Sen ser jag bara Mike svinga geväret o trycka av. Perfekt skott. Han är Down !  Där ligger en riktig Dagga boy! Ingen soft topp så att säga 😉 Mikes första skott var ett killer skott men de kan vara rätt sega bufflar vilket jag märkte när jag skulle ta ur den… Och för att inte säga flå den. Och man vill inte gärna ha en buffel som ränner runt utan man måste få ner dem så fort som möjligt. Jag har aldrig i mitt liv kämpat så hårt för att ta ur ett djur . Det var 38 grader och jag gjorde mitt bästa.  (Att göra sitt bästa är förövrigt en lögn din mamma sa till dig när du var liten, man måste göra mer än så ). Man måste stycka buffeln i 2 delar annars är den ohanterbar. Sedan efter några timmars jobb på att få iordning allt med herr buff kör vi hemåt. Mike säger sen att jag måste dricka 1 cola och två flaskor vatten omedelbums. Han hade observerat att jag inte druckigt något. Scott berättade att hans förra klient höll på att dö på riktigt av uttorkning. Mike talar då noga om hur viktigt det är som pro-hunter att kunna ta hand om sig själv, om en klient blir sjuk så fine men se alltid till att DU inte blir det. och blabla. Jag hajjar. Kan ju ibland se ut som att jag inte har några tomtar på loftet men lite vett har jag allt. Det är bra att någon har koll på mig. Kissar förövrigt som en racing horse sen. Bra kvitto.. De har ett stort problem på markerna där. De så kallade poachers ( tjuvjägare ) hatar när jag slänger in töntiga engelska ord men får bara leva med det. Jag menar deal with it. Haha. I alla fall, poachers.. Jag blir arg bara av att tänka på det!! De lägger upp snaror överallt och så fastnar djuren där. De kollar inte snarorna ofta så då ligger det ett dött djur och wastar (Riktig waste är det ju inte då hyenor och gamar tar hand om det men )  . De finns inga noshörningar kvar här på grund av det. Hemskt. De jagar också med hundar vilket i och för sig är bättre då de faktiskt får tag i djuret på än gång och därmed tar vara på det. Vi hittade ett antal sådana snaror. Obra. Direkt obra. därför har vi också med oss en  game scoute när vi är ute. Han antecknar de vi ser och är den som är vittne om det blir att vi måste skjuta i försvar på ett djur. En ginotonic och god mat med finaste utsikten på campen var inte helt tokigt.

” CHEERS FOR THE BUFFALO, FOR THE HUNTER, FOR THE GUIDE, FOR THIS HUNT AND FOR PAST HUNTS!!  HAPPY DAYS!! ”

 

vi skålar med kristallglasen med en stänkar famouse grouse i. Helig tradition för Scott. I bakgrunden hör vi hyenorna ropa på varndra. Jag kollar upp på himlen som är proppad med stjärnor. Något ljus från en stad existerar inte i fjärran. Jag ryser. Tänk att jag får vara med på sånt här. Somnar gott sen.

 

De kommande 3 dagarna spårar vi buffel utan att lyckas komma nära dem. Ena eftermiddagen sprang vi jämte med en flock, hade en av dem bestämt sig för att vi var ofarliga hade vi fått problem. Jag börjar inse att när vi sköt Mikes Buffel var det ren tur, right place at the right time och riktigt så lätt är det inte att jaga här. Men det här är jakt på riktigt. Inte så att man har en önskelista på vad man vill skjuta och så skjuter man det, som att handla på ICA liksom. Nej, får man tillfälle ska man ta den.

 Vi blev jagade av en stor elefant ko ena dagen också. Jag som trodde elefanter var rätt fredliga liksom joo men tjena. Icke. De hon hade i sikte var att få ner oss, killer ögon. Hade hon gått 2 meter till hade hon vart så nära  som 10 meter ifrån oss och då måste man tyvärr skjuta för att inte bli ner mejad av ett stycke elefant. Det var rätt mäktigt att höra hur hon trumpetade och sprang mot oss. Hennes grupp var tätt bakom för att stötta. Man känner sig något liten måste jag saga. Marken skakar när de springer. Adrenalinet pumpar. Vi lyckas få henne att vända som tur är, genom att tjoa och skrika. Här gjorde jag en stor tabbe jag får äta upp resten av resan. Jag filmade inte. Mike var tydlig med att påpeka det.. ( det är han i och för sig nu också ) det ända han säger nu är bara ” don’t worry, we will just hold it against you ”  då är det illa.

 Dag 4 får vi upp spår på en härd runt 100 bufflar.  Vi går efter i 3 timmar innan vi ser att gruppen splittrar på sig.  Vi följer efter gruppen med 3 tjurar i ( kan till och med jag se på spåren, de ni! )  värmen är nästan olidlig och det surrar sånna där små flugor runt mig, in i näsan, in i ögonen, in i munnen.. Desperata efter fukt. De verkade mest intresserade av mig så klart. Försökte verkligen ignorera men de kröp bokstavligen in i ögonen och det gjorde mig bara galen. Vevade som fasen med händerna när ingen såg. Jag kunde knappt se när jag filmade. Kände mig jätte löjlig för de andra såg inte de minsta besvärade ut.

Vi smyger runt i en evighet känns det som, flugorna blir bara jobbigare och jobbigare. Vi har tillslut bufflarna i sikte men de ser oss och börjar springa, vi springer. Plötsligt stannar Scott, där framme ligger det en buffel. Vi smyger närmre. Den verkar inte bry sig. Något är fel. Väldigt fel. Scott kikar länge i kikaren. Den är död. Ledar kon i gruppen vi följt ligger död. Vi går fram och kollar närmre. Hon har en snara runt sig. Det är så här de är. Hon har gått rakt in i snaran. Just precis nu. Vi öppnar henne så gamar och andra djur lättare kan äta. Inom cirka 5 sekunder svävar det gamar över oss. Sjukt fort kommer dem. Vi fortsätter att spåra gruppen. Efter ett tag ser vi dem stå precis på kanten till en riktig tät bush. Bestämmer oss för att leopard krypa. Sanden bränner mina ben och händer. Försöker knipa igen så gott det går men det verkligen svider. Svider som i svider. Svetten bara rinner. Vi är nära nu. Gömmer oss bakom en buske. Jag tar upp kameran Rob tar upp geväret. Flugorna bokstavligt talat äter mig men nu måste jag vara med här. När som! Scott viskar till Rob, ta den till höger. Just då svansar en liten ko fram och blir längst till höger. Det smäller , Scott kollar oroligt. Sköt du kon??!! Ingen tid att fundera, vi springer efter, skjuter igen, Rob verkar ha sten koll på läget men Scott kollar nervöst. Så ser vi the big boy lägga sig, ge ifrån ett sista suck. Där låg han, efter hård jakt är han nere. Det här var riktig jakt. Nu kommer den jobbiga biten. Vi har krupit och gått ca 10 kilometer in i tjock bush. Bilen befinner sig långt undan. Vattnet var slut. Flugorna blev värre och värre. Scott och hans spårare går tillbaka mot bilen. Jag , Rob och Mike ska stanna kvar och väntar. Se till så inte gamar eller något sånt kommer. Vi blir sittandes i 4,5 timme. Jag var så törstig, så plågad av flugor och mitt huvud kändes som en bomb. Obra. Vi visste inte om Scott hittat bilen. Mike och Rob började prata om att i värsta fall måste vi dricka ur buffelns mage. Haha. Så illa var det. För att göra det jobbigare gjorde Mike ljudet av en kall cola som öppnas stup i kvarten– Ptschhhhhhhh. Vi hade inte ätit något på hela dagen heller. Jag började må illa. Dåligt tecken. Klockan närmade sig skymning. Vi hörde hyenor ropa långt bort. Mina ögon blev rödare och rödare av flugor som tvingade ögonen till tårar. Jag orkade inte ens bry mig om att vifta bort dem. Så hör vi äntligen en bil. Den kommer närmre och närmre. Det är dem. Det var den bästa colan jag någonsin druckit. Släckte Afrikas törst. Fick i oss lite mat innan vi jobbade på att få upp buffeln på bilen. Hem resan var lång. Jag mådde så himla illa. Mina ögon var helt rödsprängda och huvudet värkte. Men kunde inte låta bli att le. This is africa. Ooh my Africa.

När jag gick till sängs sen var det en skorpion som mötte mig i rummet. Vanliga fall skulle jag få lite smått panik men jag morsar fint på den, slänger mig på toan o kräks. Lite mycket sol i hatten och lite vatten.. Dåligt kvitto. Är även en riktigt stor spindel, sån där jätte jätte äckligt stor som kryper 10 cm från mitt ansikte på myggnätet. Vi har el i typ 2 timmar sedan stängs den av. Jag visste att de skulle bli mörkt snart och att spindel kunde få för sig att bita hål eller krypa under myggnätet pretty lätt. Men de var ju bara att gilla läget. Elen stängdes och det blev så mörkt det kan bli i Afrika. Men jag bara gillare!

 

 

Sista dagarna var det elefant jakt på schmemat. Ett enormt känsligt ämne. Ska man, ska man inte? Nu är det så att jag fick se med egna ögon hur mycket elefanterna mejar ner träd utan att äta dem, de bara röjer. Det var enorma marker som träden är helt förstörda vilket i sin tur gör det omöjligt för andra djur att ta sig fram och leva. Så blir det när det finns för många elefanter. Typ som vildsvinen hemma liksom. Vi såg sjukt mycket elefanter strosa runt och vi befann ju oss bara på en liten del av marken. Scott berättade att i Botswana har man inte tagit problemet på allvar och det har präglat landet ganska hårt nu. Det är väldigt strikta kvoter man skjuter av som de gör när de inventerar markerna. Allt handlar om ekologi. Vett. Herr Walter ( disney ) har ju inte gjort det lättare heller. Att skjuta Dumbo liksom. Hur bra känns det. Eller babar för den delen också. Det som är tricky med elefanter är att trots att de är så stora kan det vara sjukt svåra att se. Vi kunde smyga runt och plötsligt 20 meter framför står där en jätte elefant, tyst som en mus. Men när de låter, oj, då hörs de. Mäktigt.

 I alla fall. Mike var ute efter en tuskless. De tenderar att vara mer aggressiva än andra på grund av att de inte har tusks ( betar )  De har då svårt att få loss bark från träden så de väntar tills de med betar lossat på barken sen jagar de iväg dem o äter själv. Hook and cook! Att jaga elefant ko är något av de absolut farligaste man kan jaga berättar Mike. Det fick jag ju se här om dagen.

När vi beger oss ut går vi upp på högsta bergstoppen och spejar. Utsikten var otrolig. Oändlig. När vi spanat in en grupp beger vi oss dit. Smyger, jag är spänd som bara den. Det brummar plötsligt till i busken bredvid, ett svin högt brummande. Uno elefanta. Plötsligt är där en hjord på 40 elefanter. Hallå där. Hur kunde jag missa alla. Visst om det var en stenbok eller något i den stilen men en elefant. Vi smyger runt elefanterna, kollar vinden var 5 sekund nästan. Vi kan nästan smyga rakt på dem utan att de märker oss med rätt vind. Mike bad mig köpa med baby puder innan vi åkte. Fattade aldrig riktigt vad han skulle med de men nu vet jag. Perfekt att ha för att kolla vinden med. Vinden vände plötsligt och ett högt trumpetande hördes. Marken murvlar till. De tjocka pelarna till ben elefanterna har får fart i sig. Det är i sådana här tillfällen man måste vara på sin vakt. Det här här de kan gå riktigt illa. En hjord med elefanter samarbetar, får man dem emot sig är det kört, finito, done!  Borta blev dem snabbt i alla fall. Vi fortsätter. Vi hade ett antal sådana uppsmygningar. Ett antal pulserande hjärta tillfällen. Sista dagen var en av de finaste. Vi smög upp på en hjord med bufflar som var något av de maffigaste big boys jag sett.   Riktiga dagga boys som jag fått höra hela veckan. Vi leopard kröp upp till dem i högt gräs vid flodens kant. Hade dem på 30 meter. Längre bort betade en flock runt 100 bufflar, några vattenbocker, impala och warthags sprang med svansen rakt upp sådär kul som bara de kan. Så Afrika de kan bli.

Vi får sedan spår på elefanter igen och följer dem in i bushen. Hjorden på buffel börjar plötsligt springa. Spårarna hade sett Lejonspår som var färska så måste vara det som fick dem på språng. Happy days. Vi smög vidare på elefanterna och  Gick in i en stor grupp igen. Där var en tuskless! Mike tar upp geväret och siktar. Mitt hjärta dunkar. Vi står så 5 minuter tills vi ser att hon har en kalv med sig. De får syn på oss och går emot oss. Det här är min dödsbädd tänker jag. Vi backar lugnt bakåt men de fortsätter mot oss. Ger ifrån sig ett högt fnys som får mig att hoppa till. De vänder sig om och går långsamt iväg. Det var något av de Häftigaste jag vart med om. Att stå där, öga mot öga med det största ( land ) däggdjuret. Går inte att beskriva ens. Ni får helt enkelt komma hit och uppleva det hela med oss på Hunt the Sun 😉 Bra instickare där va.

Det var sista jaktdagen. Gjorde inget att vi inte sköt något. Det är lika fint att bara se dem. Ha dem så nära. Vi hade en fin sista middag. Njöt av den svarta natten, hyenor och elefanter yla och trumpeta, stjärnorna och jakthistorierna framför elden.

 

 

refilling

Vi gick upp tidigt som vanligt nästa morgon, packat allt och begav oss mot vårt flyg som stod parkerad på gräsflygbanan. Resan till Bulawayo Gick rätt smidigt. Där fyller vi på planet och går mot coustums clear. Mike inser att han saknar sitt pass. Mike är en sådan person som aldrig tappar bort något i vanliga fall. Han har lärt mig ett heligt ord som jag tänker på ofta – anticipate. Att förutse. Men det här kunde vi inte förutse. Passet var borta. Vi fick problem. När man flyger privatflyg har man en noga utförd flygrutt att följa. Det ingick inte i vår flygrutt att åka tillbaka till campen. De är väldigt strikta med sånt. Eller var passet i Scotts bil som hans spårare börjat köra ner mot hans hus, vilket är en 8 timmars bilfärd. Vi fick inte tag i dem heller för de var utan täckning. Yaaay, not happy days. Efter mycket om och men kunde vi tillslut lokalisera passet. Det fanns på campen. We make à plan. Mike och Rob får tillslut tillstånd att flyga tillbaka medan jag vaktar packning. Några timmar senare kommer de tillbaka och vi var back on track igen. Utan pass här kommer man inte längre än till finkan. Typ. Vi lastar på allt och säger astalavista till Scott och styr mot Johannesburg. De var lite shakedoo men jag höll igen fint. Inga plastik påsar förbrukade. Natalie mötte oss sedan i Kimberley igen och vi var snart in das house. Det ända jag hade i tankarna var bara att nästa gång går jag med bössan. Yoho.