Keep on going

Haft en tuff vecka med tuffa dagar och tuffa nätter, tur jag är så otroligt tuff så jag överlevt.. Nej men det har varit väldigt tense den sista veckan för alla. För alla har verkligen jobbat som hästar och det har varit stressigt att få ihop allt. För att inte nämna att jag fick uppdraget att åka till Port Elizabeth för att hämta sängar och det fanns inte mer tid än att åka klockan 2 på natten så jag skulle va där runt 10, plocka upp sängarna och åka tillbaka igen. Alltså över 17 timmars sträckkörning med trailer. Som tur var fick jag med mig Todd som är Hoddies son och som kan Port Elizabth som sin bakficka. Så jag och Todd byttes av. När man åker sådär är det rätt viktigt att veta var bensinsationerna ligger för fyller man inte upp på rätt ställe kan man bli soppatorsk innan nästa mack dyker upp. Todd startade som driver och jag babblade för att hålla honom vaken, jag babblade tydligen så mycket så att vi swishade förbi macken vi skulle fyllt upp på och de var ett par nervösa sista mil vi körde. Vår räddning var att det var nedförsbacken innan Cradock och vi seglade in på macken med nöd och näppe. Det jag kom fram till var att om jag skulle varit en truckdriver skulle jag varit enorm, för man har ju inget annat att roa sig med än att sitta och käka såatteeee..
Vi klarade resan finnemang och jag kände mig rätt fräsch efter också. Dagen efter styrde vi bilen till Bloemfontain som ligger ca 3 timmars biltur från lodgen ( med släp förstås ) känslan av att vara lite sliten kröp på. Samma kväll var jag okontaktbar. Morgonen därpå var ännu värre men de var bara att knipa igen och ta spaden för att göra stenarna jämna på vägen till lodgen. Jag slet i 30 grader värme med tunga stenar som inte ville röra sig och när Mike kom och pekade var det gjorts fel och att vi bara hade 5 minuter på oss att avsluta stenandet tappade jag det lite. Jag ville bara skrika ut ” men gör det själv då gubbjävel” packa väskan och dra därifrån. Men det funkar inte riktigt så. Jag bet istället ihop och tog ut aggressionen och det sista av min krafter på stenarna. När Mike ropade om det var klart skerk jag bara ” ja men det är fult som fan ” kastade spaden och gick därifrån. Han hajjade vinken. Det har varit mycket konflikter emellan oss som bott och jobbat här nu på grund av stressen och att alla är trötta men nu när man ser skillnaden och när klienterna faktiskt bor nere i bungalowen och det GÅR ATT SPOLA PÅ TOAN!! Känns de sjukt bra och man kan andas ut. Vi är ett bra team här, vi är sjukt bra och min stengång var inte ful som fan. Den var helt ok. Poolen har fått en sjukt snygg logga på botten och vattnet fylls, vi hade vår första ginotonic vid baren under stjärnorna med eldens lågor som omfamnar acacia veden och sprider den rökiga doften som man bara finner här nere. För att inte nämna att jag guidade klienterna på Mokala och det kryllade av djur på nära håll, jag insåg att jag fortfarande kan alla träd på engelska, afrikaans och latin och när jag ber att vi ska stöta på en stor noshörning uppenbarar sig denna otroliga varelse sig efter nästa krön. Där stod han, 20 meter från vår bil. Jag vred av motorn och kände hur min puls hettades till när han hastigt vände sig upp mot bilen. Han tyckte inte om att vi var så nära och gav signalen på att vi ska backa undan. Jag lovar, de var som att de rök ur näsborrarna på honom. Jag la i backen och drog mig långsamt tillbaka. De finns många historier där noshörningar slänger bilar som skrot. Detta påminde mig om hur bra jag har det. Jag lever livet här nere. Att få vara ute i naturen och ha möten med noshörningar är lätt värt de tyngre dagarna och fula som fan grusgångar.