När vi precis påbörjat äventyret att köra från Danmark till Vladivostok som ligger förbi gränsen till Kina, alltså as far as you can come typ så märkte jag att min kropp betedde sig lite annorlunda. Den här åksjukan som jag haft som liten kom tillbaka. Jag ville plötsligt inte ha kaffe och saltafiskar som jag annars inte tyckt om kunde jag sluka två kilo av. Det här med att åka ut i en liten fiske båt ute vid Havøysund för att djuphavsfiska blev till att ligga med huvudet utanför båten och se hur frukosten kom upp och färgade vattnet i härlig magsyra färg. När vi checkat av Nordkaap, vilket man verkligen gör för det var så sjukt mycket turister där så bestämde vi för att åka inom Haparanda för att kolla upp dessa mystiska symtom. Vi blev bemötta av en muminmamma typ av barnmorska som konstaterade att vi inte var i vecka 12 än för hon hörde inget hjärtslag. När vi förklarade vilken resa vi skulle ta och vad fasen vi skulle göra nu så sa hon bara lugnt på den härliga finlandsvenskan “ den följer ju bara med, int ska ni göra något annat”  och passa bara på med spriten. De orden har följt med oss genom hela resan och gjorde att vi bara fortsatte. Visst har det varit sjukt tufft i och med att jag blev så fruktansvärt åksjuk ( och det ända vi gjorde var att köra bil 14 timmar om dagen liksom.. ) så jag kräktes ju en 4-5 gånger per dag. Och det här med maten.. att få i sig mat man inte känner igen. Vissa dagar gick det bara mars eller snickers ned. Vi tuffade på genom Sibiren, in i Mongoliet och tillslut nådde vi Vladivostok som är en hamnby. Där ordnade vi så bilen skulle sättas i en container och köras på färjan över till Vancouver medan vi satte oss på et flyg till Kamchatka och sedan över till Anchorage i Alaska.  Resan har ju varit full med äventyr och jag kan skriva en hel roman om alla händelser och folk vi mött men försöker bara kortfattat skriva hur vi hamnade var vi är idag. 

I Anchorage tog vi ett litet prorellerplan till Valdez där vi fått låna en husbåt att bo på tills Haukes goda vän och outfitter kom tillbaka för jaktsäsongen på moutaingoat och björn drog igång.    På den lilla husbåten bodde vi i två veckor och befann oss i fiskarnas mecka. Det var Valdez stora fishshowcup där man tävlade om att dra upp störst hälleflundra och lax. Alaska är ett ställe jag vill bo på en gång i livet. Så sjukt mycket vilt och naturen är helt fantastiskt. Nåja, back to preggoreggo. Här bestämde vi oss för att det var dags för en undersökning om alles var gut med babyn som växte i magen på mig ( gick mest i Haukes kläder.. ) och vi gick till sjukhuset för scanning. För vår ide var ju att köra vidare från Vancouver genom hela USA till New York.  Det var en fin klinik och en helt otrolig upplevelse att få se vem som befann sig i magen. Hauke och jag har verkligen haft tid att prata under resan om allt och han har verkligen stöttat mig genom det hela. I början fick jag  de dagar då jag trodde att mitt liv skulle ta slut nu och att bli mamma innebar att sitta hemma och passa barn tills de blev 18 om inte längre ( om jag tänker efter passar ju mamma och pappa fortfarande mig… hehe ) men nu har livet börjat känns det som. Med de vi jobbar och gör kan vår lilla son vara med oss hela tiden och redan nu väntas stora äventyr framöver. 

Att scanna i USA var inte gratis och om något skulle hända undervägs skulle vi kunna sitta med en skuld uppemot 1 miljon.  Så vi bestämde för att göra ett litet uppehåll och föda i säkra Sverige och fortsätta när lillgrabben växt till sig lite. Så ville jag hem och ta farväl av min älskade bestefar som gick bort. Snacka om att mamma och pappa blev chockade över att få hem sin dotter som var 5 månader gravid och inte sagt ett knyst till någon. 

I söndags kom han. Vår Arn. Jag är så stolt och lycklig, stolt över att ha fått världens finaste familj. 

  Har dessutom lärt mig hur jag ska hålla en bebis nu och hur man byter blöja