Plötsligt händer det

Att spendera en hel dag på home affairs och sjukhuset istället för att följa med Mike och Terry till Bloem och skjuta pigeons kändes precis så tråkigt som de låter.
Jag blir ännu en gång påmind hur detta land funkar.
Jag och Mike besöker Home Affairs lite snabbt för att höra om jag måste till Pretoria och svenska Ambassaden för att förnya mitt visum som går ut snart och får där ett ” du skulle gjort detta för 30 dagar sedan” svar och att jag kommer bli utslängd. Typ. Jag tar bort min vänlighet som ändå inte hjälper vid sånna hör tillfällen och gör som de flesta Sydafrikaner gör. Rak på sak, inget annat och får då en bunt papper som ska ifyllas till morgondagen då jag kunde komma tillbaka. Jag har ju gjort denna process förut så jag vet att de pappren hon gav mig var bara hälften av vad jag behövde( de gör ofta så, säger att du behöver de och det men ” glömmer” att berätta om de andra hundra grejsimojser som du måste ha och du kommer med för lite papper och blir hemskickad igen)
När jag fått ihop alla papper så var det bara delen där jag behöver en doktor till hjälp- röntgen och hälso test för att se om jag är en smittande tuberkolosiiiii bacill.
Ringde till doktor och skulle beställa tid innan klockan blev 4 för då stängde home affairs. Jooo men tjena. Centralen hade fullt upp hela dagen så jag kunde snällt återkomma nästa dag. Bara det att nästa dag befinner jag mig i bilen som tur guide till Cape Town.
Jag ringde två gånger och frågade snällt men fick nejnej och lite mer nej.
Tanken att tänka som en Sydafrikan kom igen och jag skyfflade undan min svenska försiktighet och fann mig inte i att infinna mig sådana nonsens som detta just var. Finna mig i ett icke infinnande var vad jag gjorde. Så jag tog telefonen och samma trötta sekreterare svarade, jag gick rätt på med bestämd röst- ” koppla mig till Doktor Vorster”
Det var nämligen doktorn Mike skickade mig till när jag hade en släng av hjärninflamation. Sekreteraren blev lite stött och frågade vem som frågade. Jag sa med ännu mer bestämd röst att det spelade ingen roll för JAG SKA PRATA MED DOKTOR VORSTER.
Hon bad mig ringa tillbaka om 15 minuter för han hade en patient.
Prick 15 minuter senare ringer jag och samma trötta sekreterare svarar. Jag påminner henne om att hon SKA koppla mig till doktor Vorster nu, för jag har minsann väntat 15 minuter. Sagt och gjort Vorster svarar. Jag förklarade mitt läge och han kom mycket väl ihåg mig från sist jag var där då jag svimmade. Inga problem, han skickade mig direkt till röntgen och sedan för hälsokontroll en timme senare. Det är alltså så här man ska ta sig fram, som en ettrig bulldozer, får man ett block på vägen lyfter man helt enkelt bort det på ett eller annat vis.
Hur som haver så gick jag till home affairs med sjukt mycket välfyllda formulär om att jag inte är en svensk spion eller kommer med massa sjukdomar och jag tajmade in det så jag kom precis innan stängning för då är de så trötta. Jag satt 1 timme och granskades sjukt. Jag kunde se att damen bakom disken letade efter ett fel eller ett missat papper, till hennes besvikelse hade jag inte glömt något. Allt var där. Till och med en cd skiva med bilder på mina lungor. Det ni. Snacka om organiserad och när hon skrivit ut mitt temporary visum som jag fick tills mina papper har granskats av högre makter så kände jag seger. Mest över att jag fick till att möta Dr Vorster fast den trötta sekreteraren sagt nej. lbland kan jag med. Plötsligt händer det.