För mer en 1 år sedan lämnade jag Sveriges trygga hand för att se vad Sydafrika var för något. Jag fick chansen att följa med Peter Vilidu som åker till Sydafrika varje år med grupper av människor som vill jaga. Jag minns  så väl att vi började resan i outshoorn som ligger i Eastern Cape. När vi satt i jeepen på safari och Peter säger ” ser du Elanden  sparvis ” eland är den största antilopen och stod säkert 25 meter ifrån oss. Jag såg inte ett skit men svarade bara ” jaa för tusan, woow!!” och sökte febrilt med mina ögon efter något slags djur jag inte hade en susning om hur såg ut. Det tog ett bra tag att vänja ögonen var de skulle söka och identifiera. Det jag visste var att det här var något jag ville göra! Jag ville lära mig allt! Peter åkte hem efter 3 veckor och lämnade mig hos hans kära vänner Mariaan och Leon Liversage som är häst människor och i toppen av toppen vad gäller distansritt i Sydafrika.  Tänkte  att det kunde vara bra start att komma in i landet och kulturen då hästar är något jag      kan. Jakt visste jag ju inte ett skit om. 
Mariaan och Leon var helt underbara och jag hade 3 sjukt fina månader där då jag tränade 8 hästar dagligen och åkte runt om i landet på tävlingar och träningar. Sedan återvände jag till Sverige för att jobba ihop lite mer pengar då jag ville tillbaka men denna gång börja jobba med min dröm som övertog mitt huvud mer och mer. Jag var redo. 

Jag fick möjligheten av Richard Björklund som var ägare av det lilla paradiset utanför Kimberley i Northen Cape – Imbasa safari som nu ägs av  Peter och Samantha. 
Jag hoppade på flyget efter ett väldigt känslomässigt farväl av vänner och familj i Sverige. Jag visste inte när jag skulle komma tillbaka. 

Jag möttes av Richard som hade en stor grupp med svenskar  på Imbasa , så kunde inte startat bättre. Där möttes jag även av Mike. 
Det tog ett tag innan jag kom in i det hela och försöka överbevisa Mike och de andra som jobbade på Imbasa att jag var seriös med detta. Mike testade mig rejält och var otroligt sträng. Jag lärde mig snabbt att flå och veta var min plats var. Kommer ihåg att jag efter 4 dagar kände att jag fattat de här med att flå och när jägarna kom och jag var upptagen med att flå just deras djur sa jag ” Fy fan vad grym jag börjar bli, keep in mind att de är jag som flått din red hartebeest hey” och nästa sekund fläker jag ett fett  stort hål genom hela skinnet.. Eller fighten mellan mig, Leon och Anton som inte fann sig i att jag som tjej kunde jobba eller skulle öppna grindar. 
Mike, Evert och Grant sa inte mycket till mig den första månaden. Jag kände tydligt att jag inte var så uppskattad. Mamma fick samtal av en grin Ragnhild rätt ofta. Richard åkte hem och svenskarna for hem de med. Kommer nog alltid vara min favvo grupp då alla var så himla trevliga och hjälpte mig när jag var vilse. 
Det vart sjukt tomt när de for. Jag kände mig ensam. Jag hade tur att Mike och hans familj gillade hästar för dealen vart att om jag hjälper Mike med hans hästar och tränar hans barn så hjälper han mig med min Professionell hunter karriär.

Mike är en otroligt kunnig person och den bästa att börja hos. Ibland vill jag bara säga ” men håll käften din jävla sur gubbe” till honom men lär du dig av Mike lär du dig på riktigt. Inget trams. Efter 2 månader var jag som en i familjen hos Mike och Natalie. Mike har dock fått ha ett enormt tålamod med mig. Förklara gång på gång efter att jag tillexempel kommit hem lite på lyset mitt i natten, lämnat grinden öppen, bilen öppen och dörren öppen. Securitas kommit rusande och väckt hela huset då det välkomnar tjuvar. ” Blondie, this is not Sweden, ok?!?!” jag bha nää förlåt. Händer precis samma sak nästa helg. På tal om alla missar jag gjort ute i fältet .  Eller när jag fick mer och mer ansvar, den dagen Mike sa åt mig och ingen annan att köra klienterna till flygplatsen var jag som i extas! Att jag fick köra dem!! Det var liksom värsta grejen. Eller min oförglömliga resa till Zimbabwe. När jag fick ta ut klienter på hästsafari själv och tillslut även gudia lite smått. Woow vad jag lärt mig.

När jag skrev upp mig på kursen för att ta licensen som professional hunter kände jag att shit, nu gäller det på riktigt här. Jag fick ett antal ” men vem fan tror du att du är Ragnhild” innan jag for ner. Mike peppade mig som attan och jag slängde mig ner till Eastern Cape där kursen skulle vara. Jag hade en jäkla tur då Robert Jidesjö från Zverige också skulle vara med. Chappie och Marilyn som var kurs hållare är några av de mest underbara människor jag mött. Jag anlände 2 dagar innan alla andra och fick chansen att lära känna Marilyn och Chappie lite extra. Chappie är den första outfittern i Sydafrika och en av de mest kunniga personer jag någonsin mött. Att lyssna till hans berättelser är ovärderligt. Hur som haver, de andra deltagarna kom och suprise, jag var den enda tjejen.

Vi var en grupp på 14 personer, från Mozambique, Zimbabwe, Australien, Österrike, Sydafrika och Sverige. En underbar mix. Andrew från Australien var outfitter där borta men hade många klienter här i SA. Han har vart över hela världen och skjutit you name it. Över 900 buffalo, markopolo and what so ever. Shaun var redan ph i Zim i det området jag var och jagade buffel och elefant! De säger ju att Zim ph är de bästa. De andra var också helt otroligt duktiga så dessa grabbar visste vad fan de höll på med. Så var det jag och Robert kvar då. De dumma svenskarna liksom. Chappie och Marilyn förklarade att de skulle sätta poäng på oss 24/7 , som professional hunter ska man kunna vara uppe sent och dricka, gå upp tidigt och prestera, man ska kunna vara social med alla, vara glad och klara av presser situationer, servera rätt mat med rätt vin, läsa av allt från växter, fåglar och djur. Man ska helt enkelt vara en super människa. Nu är det så att Chappie lever rent ut sagt på öl och han är ingen som vill dricka själv ( du måste bara vara jävligt noga med att vara 2 steps before and 2 beers behind annars skulle du inte komma upp på morgonen)  Så sena kvällar och nätter med snurrande tak och en väckarklocka som stod på senast 4.30 i 10 dagar. Vi testades varje dag teoretiskt och praktsikt. Att hänga med på lektioner som gick på engelska var redan en kamp i sig. Att läsa av frågorna på testen och förstå dem rätt var inte helt lätt, eller att ens hänga med i anteckningar. Ordet trött och bakis fanns inte. Jag och Robban hjälpte varandra så mycket som möjligt med att översätta och få det rätt och det gällde att hänga på de andra som kunde. Pressen efter sena kvällar att klara testen och lära sig allt skapade politik och irritationer bland de flesta de första dagarna men i slutet hjälptes alla åt och delade kunskap så gott vi kunde. Sitta och förhöra varandra så fort tillfälle gavs.  Det här är något av de absolut svåraste och största utmaning jag gjort. Att gå ut med vänner för livet och inte alls dåliga poäng och ett godkänt certifikat på att jag Ragnhild Ranheim Sveen är proffesional hunter i Sydafrika är fortfarande overkligt. Jag och Robban var fasen inte så dumma. Tack så sjukt mycket Robert Jidesjö för all hjälp och stöd i panik stunder och ångest om att faila. Vi spöade många på de praktiska proven och var faktiskt inte helt lost på teoretiska heller ändå om det kändes omöjligt att lära sig alla RW och SCI nummer för varenda antilop. Och vår kväll vi skulle laga 3 rätters middag gjorde vi köttbullar med kantarell sås, lingonsylt och potatismos ( Robert hade smugglat in sylten och kantareller) hela dagen gick åt att rulla köttbullar men vilken succé!! 5 kilo köttbullar slank fort ner i allas magar och vi gick ut med några av de högsta poängen som kvällens värdar!  Dagarna där man var redo att packa väskan och ge upp var många men vi klarade det!! 
Jag har god kontakt med Chappie och kommer garanterat åka ner många gånger för att hälsa på honom och Marilyn. 
Jag som tänkte blogga lite under tiden jag var där.. Joo men tjena. Hade knappt tid med att pissa..  
Jag kan egentligen inte sitta och skriva om vad jag har varit med om för det går liksom inte… Man måste uppleva det. 
Jag satte mig i en hyr bil och körde upp till kby igen utan att sova ut eller vila de minsta. Mike mötte mig på flygplatsen där vi plockade upp två nya klienter. Bara att börja jobba. Nu går jag typ på autopilot, gäller att jag köttar på tills jag sitter på flyget hem den 17 dec , för då kan mamma få pyssla om mig kan jag tala om. Ska bli skönt med en liten break för att ladda batterierna till nästa jaktsäsong då det börjar på riktigt. Fy fan vad livet är fullt av möjligheter. Det gäller bara att ta dem. Love it. 

Rätt nöjd sådär… 😉