Första klienterna från USA. Min första upplevelse med amerikanare. Det var Matt och Dean. Matt hade varit här ett år tidigare och jagat och nu tagit med sig Dean. De skulle dessutom jaga med pilbåge vilket jag aldrig sett eller varit med om förut. Jag var väldigt frågvis och fick inblick i en helt ny jakt form. Dean är ägare av fet pilbågs affär i staterna så han kunde ju ungefär allt och hade med sig nyaste bågen och de värsta pilarna ( i och för sig har typ alla amerikanare de nyaste, fetaste och största prylar man kan tänka sig, kan se ut som riktiga julgranar ibland )  hur som så vart jag introducerad till bowblindsen som bland annat Leon byggt för ett par år sedan. Hans standard skämt till turisterna när de åker förbi blindsen ( som ser ut som en pytte källare )  är – ” guys, this is my home ” . Alla blir lika paffa och förskräckta över hur de svarta bor tills han inte kan hålla sig längre och börjar tok skratta.

Jag, Evert och Matt skulle vara teamet under veckan de var här. Dean jagade med Granti. Jag minns att en kväll då jag redan börjat plugga för att lära mig allt och stött på ordet MOA och Clicks , satte sig Mike och gav mig en snabb förklaring till hur det funkade. Matt lyssnade även han. Mike gav mig en fråga som han ville ha svar på dagen efter för att se om jag hajjat. ( Vilket jag verkligen inte gjorde ) och det var nått i stilen med hur många clicks behövs det på 200 meter eller så. Natten blev till morgon och vi var ute i god tid med solens uppgång för att krypa ner i det lilla kalla källarliknande huset. Ibland sitter man i timmar utan att ha någon som helst rörelse eller action. Det är då tålamodet tas fram. Jag kan ha svårt att sitta still såpass länge och tar mer än gärna fram en luftgitarr, börjar nynna lite störande eller får en plötslig lust att göra något som låter sjukt högt ( lägga en feeet brakare! ) . Typ ta ett äpple och tugga sådär irriterande högt. Det är nog mest för att jag inte får höras som jag vill höras men det är mitt problem. I alla fall så hade jag slagit knut på mig själv och suttit still mer än länge. Matt och jag satt och diskuterad MOA och försökte banka in det i mitt huvud medan Evert tagit över spejandet. Några små grisar kom in. Guinnifowls sprätte runt men inte så mycket mer. När man befinner sig i ett litet utrymme som en blind, eller det här gäller nog alltid när man har klienter så bondar man med dem. Jag menar man umgås ju typ nästan 24/7 under en kort period så vare sig man vill eller inte så uppstår en vänskap som man inte finner någon annan stans. Jag satt och diskuterade detta med Evert här om dagen. Bandet mellan klient och Professional hunter. 

Där satt vi i alla fall ett bra tag utan för mycket som pågick tills Evert plötsligt gör klar tecken till Matt. En stor Letchwe hade kommit in och skulle snart befinna sig inom range. Matt som inte kunde hålla sig tog bågen och ställde sig i position. Jag hade uppdraget att vara kamera man. Det är fortfarande en av Mikes absoluta favorit historier ( han berättade den senast förra veckan till några.. igen.. ) när Mike och Rob var på buffel jakt i Zimbabwe och hade med sig den där idioten till kameraman som inte ens fick med the ones in a life time händelse – en arg elefantko charge – hon kom för oss och var sååå nära på att vi fick skjuta i försvar.. fick vi med de på film? nää. Ragnar rök höll på att pissa på sig istället.

Tillbaka till Letchwe och Matt! Matt släppte realesen och iväg for pilen! Nu är det så att när man ger signalen från hjärnan till handen att den ska släppa så kan djuret hinna röra sig och då är man körd. Detta hände i en liten skala och fick alltså pilen att penetrera in lite för långt bak. Men blodet tydde på lungträff ändå. En letchwe är ett otroligt tufft djur och viker sig inte för  mycket. Det här var en riktig kämpe. Djuren kan även springa upp till 80 yard innan de faller även  med en bra träff så det ingår nästan alltid ” tracking” i Bowhunting.

Evert sa att vi skulle ge honom en 20 minuter innan vi fortsatte spårandet för att inte pusha honom. Man har även alltid med sig en back up gun men i detta fall kunde Matt avsluta det med en till pil. Precis innan hade Matt förklarat till mig hur  otroligt vassa bladet var på pilarna och att man fick passa sig för att inte skära upp sig själv på dem.

Vi började vårt smygande. Evert först, sedan Matt och sist jag. Jag hade kameran i högsta hugg plus att jag höll i Matts Back up pilar. Vi kröp på alla fyra och följde de starka blodspåren som formades i sanden. Jag var upptagen med att smyga så tyst som möjligt så att vara försiktig med vassa blad fanns inte i tanken. Det var först när jag vände blicken bakåt och tänkte att blodspåren såg så otroligt färska ut som jag såg min hand. Men tid för smärta fanns ej för framför oss en 40 meter stod vår Letchwe under ett träd ovetandes över att vi fanns bakom. Vi smög oss en 10 meter till och därifrån kunde Matt ställa sig upp och skicka iväg en ny pil. Man kanske inte kan säga skicka iväg.. trycka iväg? Skjuta iväg.. de låter fel på något vis men antar att det är skjuta och inte skicka eller trycka haha. I alla fall- Pilen tog var den skulle och Letchwen var nere ( han måste ha tryckt iväg pilen 😉 ! ) ! Jag hade fått med allt på film till och med!

Så bra att man ser hur pilen viner från bågen till djuret i en våg rörelse. Proffsigt värre! Ajjemen!

Lärde mig mycket av Matt och Dean och ser såååå mycket fram emot när de kommer i november 2013! Då kan jag guida dem by my self till och med, hur coolt är inte de råå!!? 

Nu måste jag bara sparka mig själv i arslet och träna med min pilbåge tills de kommer! Har en rosa PSE camo bow som Matt skickade över.  Rosa pilar till och med ! Evert fick också en pilbåge och han har redan varit ute och jagat med den.. Med pilbåge måste man i princip skjuta varje dag. Efter min visit i Sverige ska jag bannemej ta tag i min pilbåge och skicka iväg massa pilar! nej man skickar inte iväg dem man SKJUTER! ska de va så jävla svårt! 

Det ligger garanterat en förbannelse över mig när det kommer till däck. Leon behövde skjuts till Douglas från Imbasa här om dagen. Det tar ca en timme till Douglas och man färdas som nästan alltid på grus väg. Leon håller på att ta körkort men är inte riktigt där än. Han ska inte få cred för hans planering för det är alltid i sista sekunden grejer. Han kom klockan 8 på kvällen och frågade om inte jag kunde skjutsa honom då han skulle lämna en frys till hans familj där borta och han hade fått lov att Mike att ta land cruisern, det kunde absolut inte vänta tills morgondagen. Så vi satte oss i bilen och runt 9 var vi framme. Jag fick följa med Leon in i den svarta byn som osade av rök. Leon kollade på mig och sa med ett flin ” som vit ensam här slutar du som kattmat” Kändes ju sjukt skönt att veta. Leon hade byggt upp ett ”shant” alltså ett litet hus av plåt där hans fru Anita, hans 2 döttrar som hade barn, farmor, Lasaress ( son ) och en vän till dem trängdes i . Det var riktigt trångt och så simpelt det bara kan bli. Jag fick bara ur mig ” I like your house ” och fick sticka in huvudet och se hur de lagade mat och sov. Typ två rum. Det som är rätt fascinerande är att allt är kliniskt rent, de är sjukt glada och stämningen runt om är alltid på topp – ständig musik dunkandes i bakgrunden. Leon dumpade av frysen och vi kunde börja köra hem. När vi kommit ca halvvägs får jag den där känslan. Jag stannar bilen och hoppar ut. Punka. Jag hade sagt till Leon att han fick checka bilen innan vi åkte. Hade vi några verktyg.. nej. Så där stod vi  på grusvägen som typ ingen åker på under en stjärnklar himmel mitt i natten. Leon satte på en sjukt irriterande låt men kunde ju inte annat än gilla läget. Stuck in Africa again. Jag klättrade upp på taket på bilen och la mig för att stirra upp i oändligheten. Efter ett par timmar kom Leons vän körandes från Douglas för att ge oss rätta verktygen. Att kalla på Mike på radion skulle ju aldrig falla oss in. Vi bytte snabbt däcket och anlände senare på Imbasa runt 2 tiden. Lagom segt att gå upp klockan 4 för att säga hejsvejs till Klienterna som åkte. 

Nu befinner jag mig hos Mike och das familyyy och ska snart iväg på en lunchdate med Tanya. Har cravings på kycklingsallad så blir väl en sådan på favorit hänget Mugg & Bean  

Later on! 

Red Letchwe

RW- 26- SCI -58. Tror aldrig jag kommer glömma dessa nummer.

Matts och min kluris!

Vassa pilar! Passa sig !

Dorothea med min pink bow

Jag och Sölve posar fint, lite rambo sådär.

Sprang 10 km på bra tid i morse! Sjukt skönt!