Sista helgen som vi står på mässa, det är himla skönt att tänka på faktiskt. Visst är det kul att träffa folk och så men det tar mycket på krafterna. Vi är nu i Ringsted, det ligger ganska nära Köpenhamn. Arn har börjat bli så himla aktiv, han kryper i typ 180 så det är svårt att hänga med. Han har också svårt att sitta still, bådar gott inför vår resa på måndag.. Då ska vi ta lastbilen söderut och det blir många mils körning men också många intressanta stopp på vägen så det ska nog gå.

Igår kväll när vi kom till stället vi står på kom även en annan lastbil. En lastbil från Sverige som skulle hämta ammunition från lagret här och köra till Torsbo Handels. Han vågade inte övernatta i Malmö med all ammunition ( som lastbils chaufför får man ju bara köra ett visst antal timmar ) så han valde att sova här. I och med att Hauke gjort en hel hög med för mycket risotto som vi hade till vår grillade lax ( efter Haukes dröm köp på Bauhaus- en Weber gas grill ) så fick han en tallrik mat. En beskeden man från Falköping som lustigt nog brukade köra med likkistor till Danmark och ammunition tillbaka. What a job.

Nu har jag och Hawie precis stoppat i oss min absoluta favorit- koldskål ( typ som filmjölk med citronsmak ) med kammarjunkar som är någon slags mariekex grejs. Gott i alla fall och en dansk sommarrätt. Arn blev monstertrött efter att ha räserkrupit runt i hela jaktbutiken och pillat vid allt ( som tur är har han slutat kräkas så mycket.. ) medan vi minglade med de sista. 

Nu är vi Paddborg, en by precis på gränsen till Tyskland. Vi sov här inatt för Lastbilen ska få Installerat lite hella ljus och det skulle göras tidigt på morgonen. Så för att inte kaosa till det för Arn så kör vi alltid till saker en dag innan.
Paddborg är lastbilarnas paradise, en by full av industri och gangsters. Det är sällan polisen orkar åka hit för det är alltid något på gång.
Sen ska vi ordna liften där bak igen.. Den bränner av hela tiden och det är rätt okul om man står med öppen lift och den inte vill upp igen.. Speciellt om de är kväll och kallt.

Det var första helgen vi var lediga och den tillbringades i Aabenraa, staden Hauke kommer från. Vi står med lastbilen bakom superdæk och har typ 150 meter till stranden och havet. Sjukt fin liten stad som har det mesta. Varje morgon strosar vi ner till hamnen och får lära oss allt om alla segelbåtar. Hauke har fortfarande sin båtplats där då han nästan alltid seglat. Det ända jag kan om segelbåtar ( uppvuxen med en mamma som är rädd för vatten.. ) är att varje gång vi ser en Bavaria säger jag att det är en yoghurtbägare i tro om att låta som om jag har koll på läget vilket jag förstått att jag inte har.

Imorgon ska vi åka till Vejle, där har Land Rover ett topp Event och vi ska stå där med defendern ( lastbilen skulle ta för mycket fokus från alla Land Rovers så den ska vi försöka gömma i en buske eller så.. )
Sen ska vi till helgen igen stå vid Gram Slott där det är en jaktmässa.

Arn är en riktig rövare, han kryper för fullt nu och ställer sig upp mot allt. Han har även efter många fall på huvudet lärt sig att när han står kan han bara segla ner på rumpan istället för att slänga sig bakåt. Han blir 7 månader den 26 ( säger min app i alla fall höhö )
Han ska få en ny vagn idag! En Sittvagn så han kan va med lite mer.
Jag tycker det är sjukt kul att gubben som vill köpa vår Defender gör ost på fulltid, bor i Ostendfeld på gatan Käseweg. Han ville även pruta ner bilen mot en massa ost. Bara det att han har sån där 2 årig gammal ost som är svin stark. Inte min kopp te. Så om defendern blir en käsewagen eller inte får vi se!

Gårdagen var fantastisk. Det var första dagen sedan vi lämnade trygga huset på Skilleby som jag kände att lastbilen kändes hemma. Det krävs ju lite mer planering när man har en liten med sig som helt styr tiderna, allt blir liksom inte alltid som man tänkt sig.  När vi skulle lämna Sverige timade vi in avgång när Arn skulle sova runt 9 på kvällen. Efter 40 minuter på motorvägen kom vi på att Fossy inte var med. Bara att vända om, Arn vaknade och skrek. Vi kom efter 2 dagar till Köpenhamn där vi hade ett möte. Det regnade typ hela tiden och jag fick verkligen hålla i mig för att inte skrika ”KÖR HEM TILL SKILLEBY IGEN!!” När jag desperat försökte hitta varmvatten på Macdonalds så Arn kunde få sin kvällsshot med ersättning ( som han ändå inte ville ha.. ) då det fortfarande inte fungerade i lastbilen eller när septitanken var full och jag plötsligt var jävligt bajsnödig så en påse fick bli min desperata lösning ( gäller att pricka rätt bara, och inte vara fin i kanten såklart.. ) som sen en fiskmås skulle bege sig på innan jag fick slängt den.. läckert va.. eller när vi duschade och vi märkte att det inte var tätt och det spruta ut en massa vatten på golvet. Då var det liksom svårt att hålla humöret uppe och låtsas att vi bara ” go with the flow” .. vilket flow!?!  Det tar ju alltid en 3-4 veckor innan man liksom kommer på plats, i Sydafrika tog det typ ett år så det gäller att inte ge upp. Och nu har vi faktiskt kommit på plats lite grann i alla fall. Arn sover gott om nätterna och när vi igår satt på liften bakom trailern, med en ginotonic i handen, solen var på väg ner och en av Danmarks bästa gitarrister spelade live 50 meter bort var allt så härligt. Jag måste också ge en eloge till min käraste man som är så sjukt handy, han har på 4 veckor byggt om en gammal kyltrailer till vad det är idag, vi har kök, bad och säng och nu fungerar allt som det ska. Riktigt fint är det så nu känns det verkligen som vi är på gång! Jag och Arn är med och vi bara kör.  Vi har en hel del events och mässor vi står på i olika delar av Danmark om helgerna och så ser det ut hela Augusti ut, i September kör vi lastbilen genom Tyskland och några andra spännande stopp på vägen för att sen besöka en av de finaste hagelbösse producenter i Italien.  Arn älskar för övrigt att ta glasögon från andra människor som stoppar huvudet i ansiktet på honom, han är så nära man kan komma på att krypa och han har kommit på att sand är väldigt gott i munnen och att havet inte är så farligt ändå om det kommer en stor våg som sprutar upp i ansiktet.  Så ändå om min otroligt härliga brorsa Tord tycker att jag särskriver allt för mycket och inte borde få blogga på grund av det kommer jag skriva så ofta jag kan och när internett finns ( in your face Tord )

Lilleman växer så det knakar och blir på måndag hela 7 veckor! Är fortfarande lite uppe i vad för färg det var på dagens bajs ( Arns alltså.. ) istället för allt annat. 

Vi fick besök av Johann Louw i tisdags som kommer från Namibia och har självaste Land Rover Experience Africa. Så kul att få höra engelska med touch av afrikaans igen! Han kom med sjuka historier och höll just nu på att repa sig från att ha fått en elefant över sig.. inga konstigheter alls typ. 

Nu samlar vi krafter för på måndag bär det av till Danmark för bilen ska vara på plats på nordens största transport mässa för Hella. Får se hur Arn klarar sin första långa tur, eller det är väl mer hur jag klarar det hehe. stressadhysteriskmorsa.com 

Annars har Arn börjat le mer och mer och jollra, så gulligt. Han är skriker relativt lite förutom igår då han efter en tur till Arlanda med följd av en hel dags filmning blev rätt sur på kvällen och fick magknip så han skrek intensivt i ca 30 min vilket jag aldrig vart med om förut. Kan ha varit rotavirus vaccinet som han fick i tisdags också.  Han ska bara vänja sig med att va med överallt för att förberedas inför kommande jaktresor, som det ser ut nu blir det en hel del. 

Som vilken morsa som helst går jag runt och berättar hur fin Arn är ( han är ju världens finaste ) och mobilen har nu ca 3000 kort som består av Arn, Arn och lite mer Arn.

Att vara mamma skrämmer skiten ur mig. Jag har aldrig varit så rädd som jag är nu.

Att vara vilsen i Sydafrika bland bufflar som snusar på en när man svimmat av eller att sitta mitt i bushen i Zimbabwe när det är som varmast,där varje andetag ber om vatten och  tsetseflugorna svärmar i dina näsborrar, ögon och mun för att få i sig vad du tror är din sista vätska medan du väntar och hoppas på att guiden vet var ni är och kommer innan det blir mörkt efter en hård buffeljakt. Det känns ändå som en peace of cake jämfört med det här. Jag älskar Arn över allt och blir sjukt rädd för att något ska hända honom. Han är ju helt och hållet överlämnad till oss. Snacka om att jag ger all respekt till mamma och pappa som hade mig och mina tre brorsor. 4 kids liksom tjeeena. 

Nu såhär 2 veckor efter förlossning har jag insett att jag har en än så länge väldigt lättsam son som inte skriker mer än nödvändigt, sover mycket både dag och natt och äter som han ska. Jag börjar bli en mästare på att byta blöjor men han kissar gång på gång åt alla håll och kanter ( träffade till och med Haukes tandborste här om dagen .. tjejer är väl lättare på den fronten antar jag) och jag vågar ta på han kläder som man trär över huvudet.. huvudet går alltså inte sönder när man tar i det med andra ord. 

Så har jag insett att när man bor i Järna så är det en självklar fråga när man möter folk om babsorna har tillräckligt med mjölk och amningen funkar bra. Check på det. 

Så undrar jag vad man gjorde utan google förr.. antar att man kanske var mer avslappnad över att inte googla varenda sjukdom en nyfödd kan få. Kom över en sida som var spädbarnsvård för dummies och kom på mig själv med att inte kunna något av de som stod. Mitt i prick. 

Ändå om vi är i babydimman nu så har vi stora projekt på g som kräver mycket jobb och planering. Redan nästa år väntas en lång  resa och äventyr men just nu ligger den första lilla resan först i  Mars, då vill Hella ha bilen och Maxhunt på plats på nordens största transport mässa i Danmark. 

Sen ser det ut som de kan bli en del jakter i Europa till våren och om allt går som planerat kommer vi kunna hänga med. Men just nu är det tryggt och gott att vara hemma i vår lilla stuga och lära känna världens finaste Arn.