När vi precis påbörjat äventyret att köra från Danmark till Vladivostok som ligger förbi gränsen till Kina, alltså as far as you can come typ så märkte jag att min kropp betedde sig lite annorlunda. Den här åksjukan som jag haft som liten kom tillbaka. Jag ville plötsligt inte ha kaffe och saltafiskar som jag annars inte tyckt om kunde jag sluka två kilo av. Det här med att åka ut i en liten fiske båt ute vid Havøysund för att djuphavsfiska blev till att ligga med huvudet utanför båten och se hur frukosten kom upp och färgade vattnet i härlig magsyra färg. När vi checkat av Nordkaap, vilket man verkligen gör för det var så sjukt mycket turister där så bestämde vi för att åka inom Haparanda för att kolla upp dessa mystiska symtom. Vi blev bemötta av en muminmamma typ av barnmorska som konstaterade att vi inte var i vecka 12 än för hon hörde inget hjärtslag. När vi förklarade vilken resa vi skulle ta och vad fasen vi skulle göra nu så sa hon bara lugnt på den härliga finlandsvenskan “ den följer ju bara med, int ska ni göra något annat” och passa bara på med spriten. De orden har följt med oss genom hela resan och gjorde att vi bara fortsatte. Visst har det varit sjukt tufft i och med att jag blev så fruktansvärt åksjuk ( och det ända vi gjorde var att köra bil 14 timmar om dagen liksom.. ) så jag kräktes ju en 4-5 gånger per dag. Och det här med maten.. att få i sig mat man inte känner igen. Vissa dagar gick det bara mars eller snickers ned. Vi tuffade på genom Sibiren, in i Mongoliet och tillslut nådde vi Vladivostok som är en hamnby. Där ordnade vi så bilen skulle sättas i en container och köras på färjan över till Vancouver medan vi satte oss på et flyg till Kamchatka och sedan över till Anchorage i Alaska. Resan har ju varit full med äventyr och jag kan skriva en hel roman om alla händelser och folk vi mött men försöker bara kortfattat skriva hur vi hamnade var vi är idag.
I Anchorage tog vi ett litet prorellerplan till Valdez där vi fått låna en husbåt att bo på tills Haukes goda vän och outfitter kom tillbaka för jaktsäsongen på moutaingoat och björn drog igång. På den lilla husbåten bodde vi i två veckor och befann oss i fiskarnas mecka. Det var Valdez stora fishshowcup där man tävlade om att dra upp störst hälleflundra och lax. Alaska är ett ställe jag vill bo på en gång i livet. Så sjukt mycket vilt och naturen är helt fantastiskt. Nåja, back to preggoreggo. Här bestämde vi oss för att det var dags för en undersökning om alles var gut med babyn som växte i magen på mig ( gick mest i Haukes kläder.. ) och vi gick till sjukhuset för scanning. För vår ide var ju att köra vidare från Vancouver genom hela USA till New York. Det var en fin klinik och en helt otrolig upplevelse att få se vem som befann sig i magen. Hauke och jag har verkligen haft tid att prata under resan om allt och han har verkligen stöttat mig genom det hela. I början fick jag de dagar då jag trodde att mitt liv skulle ta slut nu och att bli mamma innebar att sitta hemma och passa barn tills de blev 18 om inte längre ( om jag tänker efter passar ju mamma och pappa fortfarande mig… hehe ) men nu har livet börjat känns det som. Med de vi jobbar och gör kan vår lilla son vara med oss hela tiden och redan nu väntas stora äventyr framöver.
Att scanna i USA var inte gratis och om något skulle hända undervägs skulle vi kunna sitta med en skuld uppemot 1 miljon. Så vi bestämde för att göra ett litet uppehåll och föda i säkra Sverige och fortsätta när lillgrabben växt till sig lite. Så ville jag hem och ta farväl av min älskade bestefar som gick bort. Snacka om att mamma och pappa blev chockade över att få hem sin dotter som var 5 månader gravid och inte sagt ett knyst till någon.
I söndags kom han. Vår Arn. Jag är så stolt och lycklig, stolt över att ha fått världens finaste familj.
Har dessutom lärt mig hur jag ska hålla en bebis nu och hur man byter blöja 
Nu har jag inte skrivit här på riktigt länge, det är för att jag bloggar ( inte så ofta där heller men i alla fall på www.maxhunt.eu !! )
Vi har precis kommit hem från Sverige! Vi vart inkallade från självaste Land Rover för att stå med våran överfeta bil vilket passade perfekt för Tullgarn är ju hemmaplan för min del och fick chansen att hänga med mina kära föräldrar och brorsor!! Samt träffa alla fina vänner som kom förbi på montern. Rätt kul att få stå där för Land Rover brukar vara relativt stränga med att bilarna ska vara 100% orginal och våran är ju typ 100% pimpad. Men vi fick fin respons där så det var kuuul!
Sen att Hauke fick sätta ansikte på alla dem som jag berättat om.
Att få hemmagjorda vildsvinshamburgare med god öl på kvällen av brorsan var bara pricken på iet.
Men det är ingen frid nu utan fullt ös körde vi mot Danmark igen för att vara på plats på möte i Hamburg i morgon! Det är spikat nu! Nästa vecka kör vi!!! Och vi tar båten direkt från Danmark till Norge för att hälsa på mormor, morfar och farmor och farfar för att sedan ta kustvägen upp till Nordkap, därifrån kör vi in i Finlad och genom Ryssland mot Kamchatka. I Mongoliet ser det ut som min kära vän Dorothea möter upp oss för 10 dagars äventyr på häst med nomaderna.
Nu är det också så att vi ska till Sydafrika igen i Januari och ha pilbågs seminarium där! Så håller jag min licens uppe också.
I november har vi också kunder i Kyrgyzstan p Ibex och Marcopolo så säg till om ni vill med 😉
Nu ska jag njuta av en dansk rågmacka med massa pålägg, precis som det ska vara här!
I Januari valde jag att följa med Hauke Bruhn som har Max Hunt och lämnade då Sydafrika bakom mig.
Mina år i Sydafrika har varit fantastiska och det har gjort att jag är mer än redo för att ge mig på nästa steg och utmaning. Detta är så mycket mer än bara jakt. Det jag har fått möjligheten till är att följa med Hauke på en livsresa. Vår destination är Kamchatka. Vi kommer köra genom Ryssland i den bil vi ska hämta i morgon. Vår Defender som kommer ta oss jorden runt. All tid går åt till förberedelser. Igår tränade Hauke mig i offroad körnig, bilen var hans Discovery som iprincip är omjölig att köra fast med och näst intill självstyrd när det kommer till offroad men vem fastande i backen så vi fick vincha upp oss? Jajjemen, me, myself and I .. Övning ger mästare.
Vi befinner oss i både Danmark och Tyskland, mest åkandes på vägarna. Det är föredrag, möten, meckning, träning, packning osv, resan kommer börja inom någon månad.
Ni kommer kunna följa oss i olika medier så stay tuned.
Att försöka skriva en text som förklarar att jag som jägare inte är en blodtörstig mördare är svårt. Att alltid försöka övertala eller argumentera emot någon som kommer med okunskap och påstår något de sett på tv är ännu svårare. Att inte vilja skrika att vi skjuter helst av allt de djur som är utrotningshotade är svårast. Är inte det märkligt att man som jägare blir idiot förklarad gång efter gång. Människorna som sitter i sitt cyberspace och slänger ut stora avhandlingar där de framställer jägare som de värsta mördarna av alla. De köper bara en historia. De ser inga sammanhang eller nyanser. Sitter du och förklarar noga i över två timmar om hur jakten är en liten del av det stora sammanhanget, ett verktyg jägare använder sig av för att bedriva viltvård, precis som jordbrukare har sitt lantbruk är meningslöst. De lyssnar inte och vill inte lyssna bortom sin förförståelse.
För någon vecka sedan skrev Gabriella Bark en artikel på nyheter24 som hette ” därför tycker jag det är okej att döda djur” . Den artikeln delades flitigt på facebook då hon satte ord på hennes åsikt om ämnet jakt och jägare. Ungefär samtidigt jag läser den artikeln såg jag att en kollega guidat en amerikansk kvinna på lejonjakt i Sydafrika. Kvinnan vid namn Melissa Bachman var där med ett filmteam. Jag har själv inte varit med på lejonjakt i just Sydafrika men vet självklart hur det går till i och med att jag hört om det och sett det.
Man får välja om man vill skjuta ett lejon med mycket man eller lite, om man vill jaga det i tropisk miljö eller på savannen. Innan man går ut på jakt så är det någon som stoppar lite sömn medel i lejonet så att han inte ska vara så svårt att hitta eller bråka om något. Lite groggy liksom. Canned lion är uttrycket. Lejon på burk. Lejon som uppföds i små hägn för ett syfte, de ska skjutas av en antagligen lite halvfet amerikanare som har snuskigt mycket pengar och kan skryta om att ha skjutit ett lejon. Be a man. Där sitter de bakom den döda katten med ett leende.
Betyder det att all lejonjakt går till så här? NEJ.
Detta har fångats av media, jag ska inte säga för mycket men tror bland annat Jan Gulliou tog upp det i något program. Det är viktigt att visa omvärlden sådana här saker. Wake up call. Det ska inte gå till såhär.Precis innan jag åkte hem deltog jag i en buffeljakt. Då mötte jag farmaren som varit med om det hela. Jag har hört historien sådär halvdant om att en journalist kom som maskerad klient och ville skjuta lejon. Han smygfilmade och tog de här på bar gärning. De hade sövt lejonet. Nu fick jag höra hela historian bakom av den som faktiskt var där och den som var ” the bad guy”. Det var inte bra. Direkt obra men utan att behöva skriva en hel avhandling som det lätt blir vill jag bara säga att det kommer alltid tillbaka till oss. Människan. Vad köper vi och vad köper vi inte. Tre historier. Den ena, den andras och så är det sanningen.
En lejon jakt ska inte gå till såhär som jag beskrivit ovanför men det har förekommit och förekommer säkerligen just nu. Lika som att kyckling inte ska behandlas som den gör i kycklingfabriker men det har förekommit och förekommer säkerligen också precis nu. Jätte bra att några tar sig igenom och visar omvärlden det som faktiskt händer så vi tröttmössor tänker till innan man går till frysdisken och kanske kan välja ett annat alternativ. Det är upp till var och en. Precis som med lejonjakten. Men bara för att mamma har höns i trädgården tror inte jag att hon behandlar dem så vidrigt man sett fabrikerna göra på tv ( eller mamma? Kanske är du ute nattetid och elchockar dem lite när ingen ser? ) och bara för att jag är yrkesjägare nere i Sydafrika betyder det inte att jag infinner mig i den typ av jakt överhuvudtaget. Att på detta sätt tro att allt går till på ett särskillt sätt så som media kan framställa det är att vara väl naiv i sitt omdömme.
Varför jag tar upp det här är för att jag igår gick in på min mail som då var fullproppad med hat. Min facebook likaså. Folk från hela världen. Folk jag aldrig pratat med. Där stod det hur jag som blond tjej kan sitta bakom ett dött djur jag nyss mördat och le. Hur kan jag sova om natten, hur kan mitt samvete klara av det yrke jag gör. Hur kan en kvinna sjunka så lågt. Detta kom nu på grund av att Melissa fick så mycket uppmärksamhet över lejonet hon sköt. Hur vet människor egentligen något som helst om sammanhangen denna kvinna har varit i där hon sitter med lejonet?
jag är utbildad yrkesjägare i Sydafrika, jag ser till att jakten jag utför där nere går till så etiskt och rätt det bara går. Inget snack. Jag är nöjd och stolt över vad jag gör, för jag gör något och står upp för ansvaret att förvalta natur och kultur på ett för djur och människor etiskt och värdigt sätt. Jag köper inte en historia utan vidare men tar reda på perspektiven och sammanhangen bakom.
En blängare i Melissas fall är att det finns hundratals män som porträtterats på detta sätt och inte alls får denna uppmärksamhet. Detta handlar om att hon är kvinna och jägare vilket leder till jätte mycket fördomar- det kan jag skriva upp.
Tycker Ivo Vegter har skrivit en mycket läsvärd artikel –
http://www.dailymaverick.co.za/opinionista/2013-11-19-in-defence-of-a-lion-killer/#.Uoz_VqW9mMj
När jag kommer hem såhär på obestämd tid ( nu har jag varit här ovanligt länge ) så är det svårt för mig att få ekonomin att snurra i och med att jag inte har något fast jobb här och inte kan ta det heller. Jag tar det som finns, extra knäckar lite på Lärbo som är ett hem för killar som har det lite svårt. Tycker alltid det är lika kul att vara på Lärbo då det är så himla bra personal och god stämning där. Annars tar jag lite små jobb åt pappa sådär men mer blir det inte vilket kan bli knapert. Men det innebär också att jag kan göra som jag gjorde nu. Åkte till Norrköping i några dagar och hängde på Vapenbolaget med Joakim Johansson. Jocke är en sådan där person som är så grymt jävla duktigt men snackar inte om det. Lärde mig så sjukt mycket på de få dagar jag fick vara i butiken och lyssna på när kunder kom in för att be honom titta på deras vapen, värdesätta eller fixa något. Han är en riktig konstnär, gör knivar som är av perfektion och man inte får tag i någon annan stans och för att inte tala om bössorna han gjort. Imponerande är bara förnamnet. Klockrent för mig som inte kan så vidare mycket om bössor att få gå i butiken, klämma och känna på alla de olika typerna. Jockes familj, Finskan och Mörten är så jäkla härliga, att jag snabbt kände mig hemma hos dem var inte snack om saken. Kom hem full av inspiration och taggad. Behövde det. Som jag sa tidigare så blir dagarna när jag är här lite som jag gör dem till. Jag har ju försökt mig på bocken i ett antal dagar nu men har kommit hem utan något vidare resultat. Den där bocken vinner. Igår spejade jag honom på långt håll och gjorde därför en ansmygning, det var bara det att jag studsade fram i buskarna som en duracell kanin och glömde allt som hade med ta det lugnt att göra vilket resulterade i att jag kom fram till åkern jag sett honom på i raketfart och därmed inte hade koll på var han befann sig. Jag lade mig på en sten och förargade mig över hur dålig jägare jag var som inte ens kunde smyga ordentligt då jag trodde han fått syn på mig och stuckit sin väg. Jag reste mig och tänkte gå. visade sig att jag var ännu sämre jägare än vad jag trodde.. för kolla av ordentligt gjorde jag ju inte och där stod han precis bakom busken, men när jag ställt mig upp var det ju tvärkört. Jävla skit. Nu ska det ju i och för sig inte vara osagt att jag gick ut på eftermiddagen igen för att ta revansch och då hade läge på honom på en 80 meter. Men när jag la an och hade honom i kikarsiktet tog jag ner bössan igen. Jag ville testa och se hur nära jag kunde smyga. Hur bra var jag egentligen. Jakt är ju lite så att får man en chans så ska man bannemej ta den men det sket jag i. Jag började smyga på den öppna åkern. Han stod med ryggen till så efter en timmer väldigt långsamt krålande hade jag honom på 30 meter. Mitt hjärta hade satt igång att bulta rätt rejält nu för jag visste att nu skulle jag vara snabb med att sätta mig upp och skjuta. Men då vände han sig såklart om och fick se mig ligga klistrad mot marken rakt framför honom. Där låg jag i en 15 minuter utan att knappt våga andas. Han stirrade på mig för att sedan skälla högt 6 gånger och långsamt gå iväg. Här skulle jag ju också ha skjutit men tänkte att jag skulle ställa klockan tidigt och smyga sådär nära nästa morgon istället. Bra träning liksom. Så var uppe tidigt som fasen i morse och gick ut på åkern för att invänta att han skulle komma. Där fick jag allt så jag teg för innan han kom ut kom traktorn och plöjde upp hela åkern mitt framför näsan på mig. Snacka om att jag kände mig dum. Jävla byfåne jag var liksom. 
Senaste kommentarer