Jag och Neels fick för en gång skull gå ut och jaga lite själva, vilket inte sker varje dag.
Neels fick låna Wills fantastiska Remington och jag tog ju min blaser förstås. Boyd och Cliff hängde med. Vi hade ingen förutom oss själva som satte stopp för att bestiga bergen. Vi gjorde det verkligen den hardcore vägen. Upp och ned, slängde oss i buskar och nådde toppar. Svetten rann men vi alla älskade det och hade sjukt kul.
Vi gick på en grupp kudu som vi följde. Jag var först, Neels tätt efter och de andra längre bak. När vi äntligen lyckats lura bort ett gäng vattenbockar som kom på oss gång på gång och kommit lite närmre kudusarna utan att de såg oss var vi endast 160 meter bort. Jag lade upp Blasern på en sten och höll andan. Mina ben skakade från den branta stigningen vi just gjort men jag fick in ett perfekt skott och kudun föll. Neels var redo på skjutkäppen och han hade ju Wills long range rifle så när en ko stannade upp 300 meter bort sköt även han ett skott som gjorde att hon föll.
Landägaren behövde skjuta av 20 kudu females. Tog oss dock runt 4 timmar att få ned dem. Speciellt efter att jag vred mitt knä och tjöt som en riktig unge ett tag, kändes töntigt att jag kunde gå på benet då jag övertygade Neels om att jag brutit benet. Gjorde förbannat ont.
Vi sköt inte mer än två kudus för de tog oss till kvällen att få ned dem. Men två mindre var i alla fall något.

För er som undrar vad som skedde med David var fallet så- han sov i polishuset och fick skjuts halva vägen dagen efter. Därefter liftade han med en Donkicart som alltså är en hemsnickrad vagn som dras av åsnor.. Även kallad kalahari ferrari.
Så när vi kom tillbaka till Campen var han där. Han fick lift med oss tillbaka till Kimberely men nu är han utan jobb.
Gårdagens maraton körning har satt sina spår och jag är sliten. Gick upp tidig i morse med vår nya klient, som jagar med en Muzzleloader och black powder. Vi sköt en Zebra idag.
I morgon ska jag försöka gå upp lite tidigare för att hinna med en joggning innan vi drar ut.
Lekker slap! Soet wes!

Sent from my iPhone

Sist satt jag i bilen på väg till PE, nu är jag på väg tillbaka. Tjo vad jag skriver men har börjat tyckte det är kul att skriva ned jakterna och vad som sker för att läsa igenom det senare. Det var ju som sagt bushbuck jakt idag. Något jag aldrig gjort förut och därav hade ett självförtroende i botten. Att gå först igen och inte ha pejling på segling som mamma alltid brukade säga är direkt okul. Men allt ska ju va en första gång och detta blev till en av mina absolut favorit jakter.
Vi började med ett härligt besök hos Douglas på Splitting Imagine för att klienten skulle få träffa teamet bakom arten och se hur de jobbar. Sedan tog vi lunch på stranden i Jeffreys bay. Lite färska musslor och sådant gottis som man får passa på att slurpa i sig när man är vid havet. Efter det styrde vi mot Robs farm där bushbucken fanns. Det var en varm dag och bushbucken tenderar därför att komma ut på sen eftermiddagen ( därav kunde vi surpla lite musslor.. ) vi gick längs en liten flod som täcktes av tjock tjock bush och jag stannade ca var 5 steg för att kolla i kikaren om en liten bushbuck smitit upp på andra kanten för att äta samtidigt som jag rabblade ” GÅ LÅNGSAMT FÖR I HELVET ” gång på gång till mig själv för att inte hetsa iväg. Min klient är ingen snabbgångare. Vinden vände så jag var tvungen att göra en plan. Den ända planen som fanns var att ta sig igenom den täta bushen för att komma ut på andra sidan. Nu snackar vi tät Bush. Klienten tyckte jag var dum i huvud när jag sa att vi skulle igenom. Det må jag vara men igenom skulle vi. Det tog oss säkert en halvtimme att klänga igenom, jag först liggandes och brytandes med taggbusskar av alla de slag försökte göra en väg åt herren bakom mig som inte gillade läget. Måste säga att jag kände mig rätt hardcore när jag tvingade det täta snåret att vika sig ändå om blodet på mina armar sipprade. Jag bar till och med klientens gevär så han skulle kunna gå lättare. Efter mycket pust och stön var vi igenom. Han kanske inte var världens gladaste men efter att vi kommit fram till ett vattenhål fullt av fåglar av alla de slag och jag börjat studera tre havsörnar som satt ståtligt på några träd (då jag tappat lite hopp om att finna en bock i närheten) ryckte mina ögon sig plötsligt till två bushbucks som hoppat ned 400 meter bort om vattenhålet. En female och en male. Vi smög lågt men de förbaskade fåglarna kvackade så förbannad högt när de såg oss så vår bock hoppade in i bushen igen. Jag bestämde då för att bara vänta in honom på en bra plats då min klient var lagom sliten efter vår djungel gång. Hade ingen aning om bocken skulle komma ut men fåglarna kom i alla fall tillbaka efter ett tag och där på låg även min klient och snarkade. Jag spejade stint in i bushen och plötsligt kom han ut. Mitt hjärta hoppade till av spänning och jag peta liv i min klient som intog position och väntade på mitt klartecken för fire in the hole. Bocken ställde sig bredsida till och BAM. Den vackra bocken föll.
Riktigt vacker var han.
Nu ska det också tilläggas att bushbuck är nummertvå som farligaste skadeskjutet djur att gå efter i detta land. De gömmer sig bakom en buske för att sedan attackera dig med sina spetsiga horn som de sticker rakt på. De är i lagom höjd för att spetsa där man inte vill bli spetsad. Speciellt grabbar. Många har förblött och dött av detta.
Nu ska vi se om vi ser till David på vägen hem kanske. Vem vet. Jag vet i alla fall att jag vill jaga Bushbuck igen !!

Just nu sitter vi i bilen på väg till Port Elizabeth för att hälsa på Splitting Imagine Konservatorn för att sen styra mot effreys bay och jaga bushbuck. Jag låter Neels köra för en gång skull så jag kan va lite layed back. Vi har två spårare med men inte David. Gårdagen skulle vi nämligen köra till Addo national park, David och Co. Hängde med och blev avtroppade i byn Kirkwood som ligger ca en timmes resa från vår camp. Så skulle vi plocka upp dem på väg hem. Jag var sjukt noga med att säga till David att han skulle hålla sig borta från alkoholen då jag vet att det varit ett tidigare problem i hans liv. Tror jag sa det tjugotusen gånger.
Vi hade en härlig tur i Addo där vi för övrigt höll på att pissa på oss när vi parkerat vid ett vattenhål där tre stora elefanter drack. Det var vi och två andra bilar som stod där. Två små bilar, ena var gul som en banan, riktigt ful. I alla fall fick vi lite fina kort på dem tills den största av dem vänder sig rakt upp mot oss och börjar gå. Den fula banan bilen och den andra gjorde rivstarter och flydde iväg. Neels satt nu även denna gång bakom ratten och fick inte igång land cruisern då man måste trycka på en knapp som han hittade allt försent. Elefanten styrde rakt mot oss och vi kunde inte göra annat än att sitta blixt stilla och inte göra något som skulle få den att reagera. Den stora jätten stannade precis utanför vårt fönster, tittade på oss. Klienten och Neels tittade bort medan jag mötte hans blick. Mitt hjärta dunkade. Han var för nära. Den där känslan av att man är minst i hela världen intog. Inte ens em 500 nitro express skulle hjälpa.. Jag var den enda av oss som mötte hans blick som studerade oss för en minut för att sedan murrla till så vi alla rös från topp till tå. Han tog sedan lugna lunkande steg vidare. Vi var helt till oss då Neels just berättat att en elefant nyligen plattat till en bil rejält i denna park. Tänkte att den skull gå på banan bilen men icke.
En riktigt Adrenalin kick gav det. Sånt där man inte upplever varje dag.
I alla fall så begav vi oss hemåt och ringde grabbarna för att säga att vi snart skulle plocka upp dem.
Når vi var där kunde man se att David var full på långa vägar så vi sa att han skulle sätta sig där bak. Han lyssnade inte och hoppade in i baksätet. Han började bråka med Cliff och Boyd utan anledning och David har ju lite historier bakom sig och när vi såg att han skulle börja fäktas med en kniv lyckades vi snabbt slänga ut honom och körde därifrån. Nu vet vi inte hur David klarat natten eller var han är. Jag ringde Mike och han sa att det var det enda rätta vi kunde göra. Tyvärr är ju detta ett stort problem i det här landet. Vi får se om vi någonsin får se David igen eller om han en dag dyker upp igen.

Igår ringde klockan sådär tidigt igen. Bushpig var på schemat. Någon liknande jaktmetod har jag inte varit med om. Det gick liksom lite galet till om man säger så. Men så är vi ju såklart i Sydafrika också.. 

Bushpig är något man antingen jagar med hund eller lockar fram med bete ( lägger ut något dött djur och så kommer dem ) Vi skulle nu testa på att jaga dem med hund. Jag har aldrig sett en bushpig, de är inte sådana som visar sig i onödan om man säger så. 

Två grova relativt äldre män klev ur en gammal Toyota , det var inte bara revor i deras kläder som visade att detta var hardcore jägare utan deras skin hade minst sagt report i sig. Bak på bilen var det ett pack med 10 hundar. Vissa hade till och med gps och en väst på. Trodde jag inte.. 

De visade sig att de var specialister på just bushpig jakt då de var ute nästan varje helg. 

Vinden var helt sjukt jobbig, säkert 4 miles per hour eller så och vi började jakten med att släppa 4 av hundarna i den tjocka bushen som är näst intill omöjlig att ta sig igenom och om man tar sig igenom är man relativt blodig 

Hundarna sökte efter deras näste för att sedan stöta upp dem så jägaren kan komma och skjuta.

Bushpig är en väldigt aggresiv gris som har korta betar men det som oftast händer är att den kommer i rasande fart mot en, fäller dig och sedan sprätter upp dig med betarna. Sådär lagom mysigt liksom. 

Vi sprang runt i bushen, klättrade upp och ned, tjoade, hundar skällde och det var rätt kaotiskt. Klienten som är lite äldre hade väldigt svårt att hänga med på det hela. 

Det var väldigt svårt i den starka vinden men en av hundrarna lyckades stöta ut en gris, jag stod just då på en liten kulle och tittade ned på en av spårarna som försökte vifta dit en av skyttarna som inte hörde honom. Grisen kom i 180 mot spåraren, jag skrek, spåraren hoppade säkert 10 meter rakt upp i luften så grisen missade honom och försvann snabbt in i bushen igen. GALET. Hundar och folk överallt. Kaos. 

Det var tyvärr den ända gris vi såg den morgonen då vinden var förjävlig men vilket erfarenhet att få vara med om. 

Denna jaktform tar tyvärr väldigt mycket stryk på de hundarna. De hade förlorat 3 hundar förra veckan. En hund hittade dem inte så jag och Neels åkte tillbaka på kvällen för att leta och hunden hade spårat tillbaka till den platsen vi börjat på och låg där som ett litet knyte väntandes på att någon skulle komma. 

Jag låg magsjuk hela kvällen och natten. Nu får jag bara bita ihop för klienten ska till Addo national park och jag måste ta han dit. 

I morgon står bushbuck på schemat vilket jag ser väldigt mycket framemot då jag inte jagat det förut. 

Gårdagen var en låååång men lyckad dag då vi svängde inom De Aar på väg ned till Eastern Cape. Det som är så kul med Sydafrika är när man besöker andra farmer som verkligen ligger in the middle of nowhere men är absoluta guldställen. Man undrar hur i hela fridens namn folk kan ha hamnat så långt ut.

Min klienten hade en önskan och det var att göra sin så kallade grand slam med springbuck. Han har skjutit alla färger ( vit, svart, common ) förutom den copper springbucken som även är den svåraste att få tag i då den inte är vanlig alls och gjorde att vi hamnat på det stället vi hamnade på. förutom att vegitationen var sådär jätte öppet och nästan inga buskar alls att smyga runt var det även snor kallt. Då menar jag SNOR kallt. Jag skojar inte när jag säger att det till och med snöade. Mannen som ägde markerna var en springbuck fantast och sitter med världsrekord stora springbuckar. Vissa hade så stora horn att man trodde det var någon typ av Gazelle och ingen antilop.

Markägarn var en mycket trevlig herre som drivit med detta i hela hans liv. Han påminnde mig något otroligt mycket om ingen mindre än allas favorit Chappie som jag tog min professional hunter licens hos. Mycket kunning men väldigt speciell och vart med i leken länge. Ett sånt där original.

Han var inte hoppfull om att vi skulle lyckas skjuta springbucken och sa att de var otroligt vilda. Man fick sällan skottchans om man inte sköt från bilen. Men jaga från bil kan man glömma om man jagar med mig. Stopp och belägg dra i mitt skägg. Åker helldre hem utan en springbuck än att ha kört runt som en annan nisse.

Klienten går långsamt, väldigt långsamt. Så jag bad Neels droppa av oss någonstans i mitten på marken som jag inte alls kände för att sedan göra en plan. Mycket riktigt så sprang de massiva flockarna med springbuck alltid minst 800 meter framför oss.

Vi höll på i 4 timmar utan ett ända skott tillfälle tills jag såg en liten sten kulle där jag totalt chansade på att om vi låg platta där skulle det komma en flock för eller senare.

Jag var så kall att jag skakade och jag kunde se hur klienten tvivlade på min plan och höra hans tankar om varför han var tvungen att jaga med en dum blondin. Jag spejade intensivt i kikaren och plötsligt snappar jag upp något som såg ut som horn liggandes i gräset 600 meter bort. Kan säga att jag älskar min kikare. Jag säger åt klienten vad jag såg och vi väntade på den att resa sig. Ibland har man sådär tur. Springbucken reste sig och det var inget mindre än en copper springbuck male. Och vad gör den lilla rackaren, jo han börjar skutta rakt mot oss. När han kom inom range sa jag åt klienten att skjuta om han stod med bredsida till. Det gör han och det small. Ljudet som den 7mm kulan gjorde när den träffade springbucken var exakt det samma som när den sydafrikanska mannen sköt wildebeesten för långt bak. Gutshot. Men Peters ord klingar i mina öron, 7mm är en kula med död i. 6,5 och sådant fjant kan slänga sig i väggen. Sedan är ju springbuckar ganska små antiloper så han gick 20 meter och föll sedan. Kanske lite over kill att ha en 7mm men.

Där låg vår fina copper springbuck, otroligt vacker. Vi tog han till flårummet och flådde snabbt, tog en kopp kaffe med ägarn som var djupt imponerad. Sedan slängde vi oss på resande fot igen för vi skulle försöka vara framme innan det blev mörkt. Såklart fick jag en punk ( som vanlig, vad annars ? ) men vi hann till vår camp precis innan det blev kolsvart. Där stod maten serverad sedan slocknade jag.
[wpvideo 8IRfEPOR]