Vi har haft lite politik mellan klienterna och som professional hunter jobbar man inte bara med jakt, framförallt med människorna och lösa problem. Snacka om att det ett jobb man lär sig mycket om allt. Jag fick åka in med ena herren till Kimberley för att bryta isen lite och gå på festivalen som pågår under helgen vilket var skoj. Samtidigt så var det payday för alla jobbare så de hängde med in också. 

I morgon ska jag upp klockan 4 för då åker jag och Neels ned till Eastern Cape med ena klienten och på vägen ned ska vi försöka jaga en copper springbuck för att sedan fortsätta jakten på vår andra camp. Förhoppningsvis står även bushpigg på schemat vilket är en totalt ny jaktform för mig då de är extremt svåra att hitta. Det blir spännande. 

Jag ska ta med min blaser för att kanske skjuta en kudu eller två när jag ändå är i farten då de haft ett överflöd av dem där nere. Jag och blaser ställer sjäääääälvklart upp på sådana uppdrag. 

Vädret ser ut att bli kyligt, sista kylan innan sommarn bryter ut så ska packa med lite varma kläder. 

Nu blir det Steenbok rost med grönsaker, en av favoriterna! Men det ska erkännas att när det serveras kött morgon, middag, kväll kan köttet liksom smaka lite mycket kött efter 6 månader. Ibland kan det vara gott att bara ta sallad och stå ut med att få kommentaren om att vara kanin eller gå ut på gräsmattan och beta om jag ska hålla på och äta sådant krafs. Smile and wave- Madagaskar.. bara att älska jägar livet. 

Nu är det skärpning från min sida för nu måste jag komma igång med att skriva om allt som händer. Hamnat efter rejält nu och på något vis lyckades jag radera mitt förra inlägg också. 

Vi var ute på inget mindre än buffel jakt här om dagen. 

Jag har ju varit med Mike till inget mindre än det vildaste Zimbabwe och jagat buffel och det var nog en av det häftigaste resor jag gjort i hela mitt liv och kände att det var verkligen ” the real deal” så att säga. Inga jävla staket nånstans och vi var omringade av alla de där vilda djuren som kan äta upp dig eller döda dig för ingenting. Så när jag blev tillsagd att gå med som back up professional hunter på buffeljakt här i SA tänkte jag att det inte kunde vara något vidare svårt. Men jag fick lära mig att så var icke fallet. För att inte nämna att den Sydafrikanska buffeln är känd för att ha ett mer aggressivt temperament än någon annan började jag fatta att det inte var ett stycke kaka och bara jaga lite buffel hipp som happ liksom ( nu gjorde jag sådär igen.. översatte piece of cake till ett stycke kaka. Riktigt läckert ) 

Jag och Mike förberedde Will som är här för sin andra gång och var riktigt nervös över buffeljakten med att jaga lite plains game för att värma upp och stå många gånger på skjutbanan för att öva repeaten på 375 han skulle ha. 

När dagen kom gick jag upp kvart över tre på morgonen för att få i ordning allt då vi hade drygt en timmes bilfärd till vår mark. Jag kokade lite ägg och bredde matsäck så vi skulle ha lite gottis på vägen. Will sa inte mycket i bilen och man märkte att han upprepade träffbilden för sig själv. Var kulan ska sitta om buffeln kommer emot dig, eller står bredsida and so on. 

Nu är det ju så att det är Augusti i detta land vilket är den månaden där vinden blåser och denna dag var sådär extra dryg. Det blåste förjävligt, så mycket så jag gick och gnunggade ögonen från all sand som blåste in och såg ut som en riktig grinolle antagligen. Minns att jag hade problem med tsetseflugorna i Zim som gick extra mycket på mig , kröp in i näsan, ögonen och munnen för att tvinga fram en droppe vätska. Det var en pest. Nu kändes det exakt likadant bara att det var sand. Och känslan av att det var jag som fick all sand i ögonen och inte de andra. Att jag gick som en barnrumpa och gnugga ögon medan de andra hade ett minsta problem. Jag försökte gnugga så mycket som möjligt när ingen såg. Nog om mitt ögongnugg nu.. back to buffel! 

Vinden var hemsk och området vi var på var enormt, jag såg inte till ett ända staket så långt ögat kunde nå, inte heller någon buffel. Landskapet var valbos vilket är en speciell buske som luktar gott, men denna buske fanns överallt vilket gjorde det sjukt svårt att hitta någonting i. Jag, Neels och en annan grabb gick runt och letade spår. Vi hittade relativt färska spår men de ledde bara oss fram och tillbaka och dubbelt så långt. Vi visste att de gömde sig där någonstans men i och med att det var så otroligt tjock bush så var vi i underläge vilket kan vara väldigt farligt. Jag höll hårt i mitt gevär. På buffeljakt går man alltid med gevären laddade och osäkrade. Kommer de emot dig har du inte tid med att osäkra. En elefant säger man att man kan vända med att tjoa och skrika men kommer en buffel efter dig är det en av er som kommer dö- du eller buffeln. Så är det bara. 

Vi gick i timmar utan att se mer än spår. Vi såg att de var med noshörningar också. När man gått länge med huvudet i backen tappar man lätt den där alertheten man ska ha om något dyker upp oväntat och det var precis det som hände. Jag gick med huvudet i backen och började sucka lite, tappa hoppet om buffeln till jag plötsligt kände att något stirrade på mig. Jag höll på riktigt på att skita på mig för där stod tre stora jätte bufflar framför mig på 30 meter. David, en spårare blev så rädd att han kved som en lite flicka och hoppade baklänges. Bufflarna vände om och försvann in i den tjocka bushen innan jag ens hade fått tag på Mike på radion. Jag hade ett ögonblick med dem, en sån där stund då allt bara står stilla, det var jag och buffeln. 

Game on. Vi visste nu på ett ungefär var de befann sig och gjorde en plan. Det var för farligt att hoppa runt i den tjocka bushen som vi gjort då man inte har klar syn på vad som försiggår runt en och stället var proppat med noshörning och buffel. 

Vi följde deras spår en bit tills vi såg en riktigt viltväxel. Där ställde vi oss bakom en buske och intog position. Om allt gick som vi hade planerat skulle bufflarna för eller senare ta sig förbi vår buske. Där stod vi i blåsten i ca fyra timmar utan ett minsta täcken på liv. Alla började skruva på sig i slutet och man kunde se att till och med Mike själv fick tvivlet över sig. Jag kunde i alla fall gnugga ögonen i väntan. När ingen såg såklart.. 

När tiden rann iväg mot sen eftermiddag och alla var rätt slöa gav Mike plötsligt täcken till alla förutom Will att Bufflarna var på väg. Han hade sett en skymt av dem genom busken och för att hålla Will så lugn som möjligt sa vi åt honom precis innan de kom ut att göra sig beredd. För står man där för länge kan ju den kända buffelfebern ta en. 

Där kom tre stora grabbar valsandes ut. Det var sjukt mäktigt att se dem. I den vinden vi hade skulle vi inte kunnat göra ett långt skott alls men vi var placerade perfekt så 30 meter ifrån oss stannade dem till då de fick syn på oss. De två första bufflarna var stora men fortfarande mjuka i bossen, det var den sista buffeln som var den riktigt hårda daggaboyn. Mike pratade lugnt med Will som jag såg börjat skaka. Han förklarade sansat var skotten skulle sitta och Will tröck av. Buffeln gjorde ett bra markering på att skottet träffat exakt rätt- in the shoulder. Innan buffeln studsat iväg in i bushen och vi inte kunde se honom mer sköt Will sitt andra skott. Sedan hörde vi bara dunsen och därefter det efterlängtade dödsbrölet. Vi väntade en 40 minuter innan vi långsamt gick emot bushen där han försvunnit och där 30 meter från att skottet gick låg han den ståtliga herren. En bjässe. 

När vi sedan efter mycket jobb fått i ordning honom för att ta kort höll jag på att skita på mig igen av rädsla för plötsligt kommer en noshörning springandes emot oss i en väldans fart helt oväntat. Den frustade så högt att rös till i hela kroppen. Vi lyckade vända den precis innan den kom in i den där zonen där det blir självförsvars känsla. Där stod den sedan och spejade på oss medan vi tog kort och fick upp buffeln på land cruisern. Var sjukt häftigt. 

Sedan stod jag och Neels med flåteamet i några timmar, att flå en buffel är inte varje dag man gör. Får nog göra min kniv lite vass igen för den är slö som jag vet inte vad efter att ha karvat i ett utav de tjockaste skinn som finns. 

Vi hade blivit frågade om att hjälpa markägaren med att vårda hans bufflar då han inte jagat där på länge och bufflarna blivit för många på området och behövde därmed skjutas av en del. Vi sköt en av de äldsta som han försökt jaga 5 gånger innan men inte lyckats med. Vår daggaboy var hela 43 inch bred och hade några år på nacken. 

Återigen så är det viltvård vi driver med och Will som drömt om buffel i hela hans liv fick nu sin dröm uppfylld och det var en ära att få vara med och uppleva det med honom på ett sådant här sätt. Visst fanns staketet där någonstans men återigen är hägnen så sjukt stora. Ändå om man åker till Zimbabwe där de inte finns något hägn finns där ändå ett staket eller gräns någonstans som hindrar djuren att röra sig som de en gång i tiden för länge länge sedan gjort. Det kommer man inte undan. 

Härlig dag där jag lärde mig massor och fick återigen den där woow känslan av att jag faktiskt befinner mig här, smygandes i bushen bland vilda djur. Otippat. 

” CHEERS FOR THE BUFFALO, FOR THE HUNTER, FOR THE GUIDE, FOR THIS HUNT AND FOR PAST HUNTS!!  HAPPY DAYS!! ”

Sist men inte minst—— MIN BLÅTIRA JAG FICK!! Aaaouch! ( ps. nej- det var inte på grund av mitt gnugg i ögonen… ) 

Jag har funnit platsen på jorden där jag för första gången i mitt liv varit mållöst och tappat hakan av beundran, framför mig bredde sig ett land som var så enastående vackert. Går inte att beskriva men det här blir definitivt inte sista gången mina skor sätter ner sulan i den rödaste sand jag sett på länge.
Jag och Mike kom fram 12 timmar senare efter att ha lämnat Kimberley 4 på morgonen. Att Namibia var något helt annat än Sydafrika är ett som r säkert. Milvis av bara land, land och land. Farmarna här har en liten gård om de har 20.000 hektar. Det säger allt.
Landet är tyvärr i en förskräcklig torka just nu, har inte varit så illa på över 40 år så de boskap och vilt vi såg var i de tunnare laget och strävade efter att ett regnet skulle bryta ut för att sugas upp av den otroligt torra marken. Till och med vår välkända accacia erioloba ( även känd för camel thorn )
Vårt område ligger i södra Namibia, närmsta by var Kentmanshoop så att planera matinköp är något du ska vara duktig på.
Och -ja, det kryllade av leoparder som behöver viltvård. Farmarna försöker skjuta dem hej vilt då de går hårt på boskapen och det är här vi kommer in i bilden. För att de inte ska sluta upp i samma situation som Sydafrika där man inte ser leopard alls för att farmarna näst intill skjutit bort populationen är detta det ända sättet att försöka sälja leopard som trofejakt då de får ett helt annat värde av farm ägarn. Att göra detta gynnar både leoparden och farmarn som då inte skjuter så fort de ser en leopard utan finner sig att låta dem ta boskap och vi får chans att förvalta vem och vad som ska bli avskjutet och i vilken mängd.
Vi kallar detta ”sustainable utilization ” alltså hållbar användning och det är så trofejakten har räddat mängder av arter. Så in your face alla som är emot den hemska trofé jakten som tar död på djurarter. Het diskussion som gör jägare till monster i mångas ögon. Eller vi säger såhär- i dem okunnigas ögon. De som går och köper kött på Ica har nog dödat fler djur än vad en jägare har.
I alla fall så såg vi leoparder, noshörningar och mängder med antiloper i ett enastående landskap. Jag var lyrisk och vet att jag kommer se till att vara där så mycket jag bara kan. Bergen tornar upp sig och savannen breder ut sig. Att vi nästan gick på en black mamba eller att grannen 200 kilometer bort ringer för de fått en arg honey badger i sin leopard fälla gjorde att detta kändes som the real deal. Då avstånden där är låååånga så är det inte helt otippat att ha ett litet flyg eller helikopter att swisha över med.
Grannen hade även skjutit en gepard här om veckan vilket är rätt obra då de verkligen är highly protected så vi har vår uppgift framför oss nu och jag är taggad till tusen. Detta ska bli mitt projekt så vill ni komma och jaga här- skicka iväg ett mail för fasen!!
Gårdagens hemresa var lång men jag och Mike drog på skön country musik och byttes av så vi var hemma i Kimberley efter midnatt utan att ha kört på en av de miljarder kudus som hoppat i vägen.

Flängt runt lite här och där de senaste dagarna. Hjälpt Neels med att få ihop grejer ( typ en toa och avloppsrör ) till hans nya rum och det som kommer bli prohunter rummet. Haft 5 hästar i träning, lyckats pressa ner min tid till att springa 22 minuter på 5 kilometer ( ska inte vara osagt att jag håller på att kräkas i slutet ) och ränt på ärenden för att hjälpa av Mike med alla hans projekt till höger och vänster. Det ser även ut till att bli några riktigt spännande resor framöver som fyller mig med energi.

Fick lämna tillbaka min kära bil som jag haft nu i 3 veckor. Tror jag medvetet stoppade nyckeln i fickan när jag parkerade den hos ägaren som ringde senare på kvällen efter att ha vänt upp och ned på sitt hus för att hitta nyckeln.. ibland kan jag va ett surrhuvud som mamma skulle säga.

Namibia ser helt sjukt lovande ut och jag skulle faktiskt kunna packa väskan nu och flytta. Otroligt vackert land och härliga människor.

Jag ska fortsätta min träning av mig själv, hästar och folk för nästa vecka är det bushen för hela slanten. Då är det fullt ös tills den 15 september.

I morse ringde klockan tidigt, det var mörkt ute och att kliva upp och sätta på sig kalla kläder då detta är en av de kallaste dagarna på länge var inte lockande. Jag väckte upp alla spårare och satte på kaffet. Gjorde 2 gevär redo och land cruisern startklar. Klar för att finna vår förlorade Wildebeest.
Marken där vi sköt den ligger en 30 minuter bort med bil. När vi anländer visade det sig att någon plockat av nyckeln till Campen, så vi kunde glömma att komma in. Började bra.. Sånt där man alltid ska ha i rutin att checka ( som att kolla om reservhjulen är bra, att hjulen sitter tight and so on.. men gör man det vare gång man sätter sig i bilen? Näää) tur markägaren kunde vara räddaren i nöden ( fick muta med att göra chocolate brownie till honom ) så vi slapp ta det med Mike hehe.
Vi hade inget blod att gå efter så vi radade upp oss på linje och gick som en skallgång. När vi kom till där vi sköt den bestämde vi oss för att följa spåren av den stora flocken och se om den vikit av. Kändes som att gå efter en nål i en höstack. Oftast brukar spåren vara lite bredare på ett skadeskjutet djur då de har problem med balansen men vi såg inget sådant. Inget och inget.
3 timmar senare och nackont från att konstant titta ned i backen ropar plötsligt vår super spårare Pa. Där, 3 kilometer från var vi sköt den, ligger vår wildebeest död med ett skott som mycket riktigt var i magen. Att dessa djur kan gå så långt med ett skott som det var utan att ge de minsta blodspår visar bara hur otroligt tuffa de är. Alla vae lättade förutom jag och Neels. Det var nämligen inte en ko vi skjutit utan en ung tjur. Fan. Lättade av att ha hittad honom men att vi båda gjort en sådan missbedömning är inte kul. Det är dock så här man lär sig.
Hjälpte staffen att få med sig ved för idag är det sitta framför brasan dag med varm choklad typ.

Ska putsa lite på min blaser.