Nu ligger jag under täcket och dagens jakt spelas upp om och om i mitt huvud. Vad gjorde jag fel? Vad gjorde klienten fel? Idag fick jag nämligen åka hem utan att ha hittat den påskjutna blue wildebeesten vi sköt efter lunch. 

Mikes ord om att det är till 98% prohunterns fel när en klient skadeskjuter ett djur gör sig starkt påmind. Avståndet var rätt men vi var under lite stress då den stora gruppen wildebeest fått syn på oss och började springa. En ko ställde sig bredsida till längst bak och kusten var klar. Jag tog upp klienten på skjutstödet och skulle precis säga att han skulle vänta lite då jag såg att hon var på väg framåt. Klienten väntade inte alls utan tryckte av precis när kon skulle börja springa. Jag hoppade högt för den femman var jag inte beredd på så förlorade lite fokus men hörde ljudet som skottet gör när den träffar och det liksom smackar till vilket ofta är magskott. Obra. Magskott silar igen och man har inte något blodspår att gå efter eller så. Jag kallade på förstärkning och vi gick i timtals tills det var för mörkt för att se något. Jag vägrar ge upp när det kommer till detta. Att lämna ett djur sådär. Jag ska upp i morgon bitti igen själv för att se om jag kan hitta den. 

Jag håller inte med Mike när det kommer till att det är prohunterns fel om det blir skadeskjutning. Visst ska en prohunter försöka komma så nära djuren som möjligt, läsa av om klienten är i rätt form för att krypa eller gå långt och om inte får man gå långsammare och vara noga att de skjuter när de fått tillbaka andan  ( Mike brukar råda mina klienter att ha med sig en sten i fickan som de kan kasta i huvudet på mig om jag ränner iväg för fort)  vilket jag tror var bidragande effekt på vad som skedde idag. Jag kröp lite för fort för denna herre som då var ganska ostadig på skjutpinnen och blev lite ivrig på samma gång och helt enkelt fattade sitt eget beslut om att trycka av och det var dålig timing. Får hoppas jag finner henne i morgon. 

Dessa farbröder jag jagat med har ett jobb som många inte skulle klara av. De eldar nämligen upp gevär som inte har rätt papper eller hamnat fel. Här om veckan hade de eldat upp en Blaser R8 375 H&H med Swarovski sikte och hela paketet. Shoooong in i elden med det för att ägarn till geväret omkommit under en jakt och ingen i familjen hans ville ta över bössan. Eller som när de berättade att de eldat upp en Krieghoff double barrel. Svider lite faktiskt. 

Nu ska jag försöka sova och korsa fingrarna för att jag hittar min stackars wildebeest i morgon. 

Är inte jag en äkta så kallad ” local ” när jag får i uppgift att åka till polisstationen för att hämta papperna för förnyande av vapenlicenser för Mike och detta sker ( spelar upp hela akten—- trummvirvel pampampam här kommer den! )
Jag får noga instruktioner om var jag ska köra då stationen ligger på andra sidan av stan. Den dåliga sidan så att säga. Så att låsa bilen 78miljoner gånger om är nödvändigt. Lite sarkastiskt då den feta polisstationen faktiskt ligger där. I alla fall så får jag en instruktion som var halvluddig då jag skulle svänga höger i det rödljuset men vänster i nästa och efter att ha fått en förklaring på 10 rödljus ( som förövning heter robot här, snacka om att jag var förvirrad i början när de sa ”turn left at the Robot” och jag spejade efter en robot- alltså en sån där hjärnmänniska.. Ibland kommer min hårfärg fram sådär extra mycket ) så jag säger bara tummen upp och slänger mig i bilen, drar på glajjorna och rullar ut. Inte en aning om var jag ska men kör på känslan och väljer hållet mot Johannesburg. Känslan var med mig och jag kör förbi polishuset och känner hoppet stiga inom mig. Jag har varit här förut men det var länge sedan.

Mike hade förklarat att jag skulle gå till disken och fråga efter Chris, ingen annan men när jag går mot disken är det en kö på typ 100 som står och trängs. Jag tar på mig glajjorna igen, rätar upp mig så jag såg lite kaxig ut och tränger mig förbi hela kön och smiter in genom en dörr som ledde till en lång korridor. Poliser går runt och tittar lite konstigt på mig men jag går självsäkert genom korridoren, under brillorna spejar jag som en dåre efter en dörr där de stod firearm någonting och vips, framför mig var där min dörr som jag smäller upp. Ett gäng förvånade poliser tittar upp och jag får lov att ta av mig brillorna och börja förklara hur i hela fridens namn jag hamnat där helt själv.
På knackig afrikaans maler jag på om att jag sökte Chris. Jag visste som tur var hur han såg ut och fick en skymt av en som såg någorlunda ut som att de skulle kunna vara min Chris så jag ropar CHRIS!!!! Tur igen, Chris kom med ett brett leende och de andra poliserna suckade för de skulle gärna ha velat sätta sin makt i action och slänga ut mig. Han skrattade högt över att jag kunnat smyga in på deras huvudkontor precis som jag gjort. De är inte bara i bushen jag lärt mig smyga liksom.
Fick alla papper och blev följd ut till bilen. Pricken över var ju att jag hittade tillbaka till Mikes hus fast en genväg.
Så jag var inte lite ivrig med att storma in på kontoret med papperna och förklara hur bra jag börjar fatta det här landet men krossas rätt hårt då Mike var mr grumpy just då och min historia inte var mycket till världen för någon annan än mig. Men vad fan gör det? Sånna här små grejer gör mycket för självförtroendet och ser man ett roadblock, ja då gör man något åt det istället för att stå och glo som en annan apa.
Typ ” JAG SKA SNACKA MED DR VORSTER” historia.
Annars då, jo jag är tillbaka i sadeln just nu. Tränade hela 5 hästar idag varav en av dem hoppade jag 120 på! Woaaaa vad kul de var. Har inte hoppat på länge. Sen sprang jag 8 kilometer så är lagom seg nu till kvälls.
Så it is a LEKKER SLAP för min del.

Dessa tider då bockjakten i Sverige är i full gång tänker jag självklart tillbaka på min första råbock jag sköt. Det var när jag var 7 år, ute med min .222 som far min sänt iväg mig med. Jag hade spanat bock i veckovis och visste exakt var jag skulle gå. Med ryggsäcken  fylld av varm choklad och prickigkorv mackor gav jag mig ut. 

Eller inte. När jag var 7 år var jag antagligen ute på hästryggen och såg jag en jägare försökte jag nog göra allt i min väg för att skrämma iväg alla djur i skogen så de inte kunde skjuta dem. Inte mycket till jaktfamilj jag kommer från. 

Nej min första råbock sköt jag med Peter på Tullgarn. Det var inte bara min första råbock, utan även mitt första vilt. 24 augusti 2009 om jag inte minns fel. Vi hade smugit i två timmar, det var på den åkern jag många gånger galopperat runt på med Gatboy. När vi nästan gett upp för det var precis i twilight ljuset, 5 minuter till och det skulle vara för mörk står han där i skogskanten, bredsida till och Peter är snabb med att få upp skjutkäppen och jag sätter mig på knä och har ena skjutbenet som stöd. Mitt hjärta bultade som aldrig förr. Konstig känsla. Jag tryckte av och det ända jag såg var att bocken hoppade högt. Sen såg jag inget mer. Går inte att beskriva den känslan som for igenom mig men jag minns att jag fort blev orolig för om jag skadeskjutit och de 100 meter vi hade fram till bocken var långa. Peter hade sten koll på läget och frågade glatt hur det kändes, tror inte ens jag svarade för jag var så spänd ( och på den tiden var jag rätt få- ordig också .. Sparvuggla var ju mitt nickname, skulle vart sparvmus. Liten som en sparv och tyst som en mus ) När vi kom fram låg han där, min fina bock. Med ett perfekt skott där det skulle sitta. Jag var chockad, hade jag verkligen skjutit? Detta var början på något större än jag någonsin kunnat ana och det som tagit mig hit. Jag har allt att skylla på herr Peter. 

Att komma hem till mamma och pappa och försöka förklara varför jag var så uppspelt och vilken stor deal det var att jag skjutit mitt första vilt och inte vilket vilt som helt, en råbock, var inte helt lätt. Är man inte jägare så förstår man inte. 

Kort därefter sköt jag mitt första vildsvin, sedan var det kronhind och dovhjort med historier bakom som är helt otroliga, minnen som jag alltid kommer bära varmt om hjärtat. Jag kan bara ta av hatten för det tålamod Peter haft med mig och finner inga ord på hur tacksam jag är. Lärt mig av den bästa. Så är det bara. 

Prassel jackan på, Karlssons keps och mammas gå på tur aldrig sur byxor. 

Här om dagen ringde grannen och frågade om jag kunde hjälpa honom med några klienter som skulle komma och jaga. Alltså sydafrikaner. Jag är absolut inget fan av att jaga med sydafrikaner då de är biltong jägare och skiter fullständigt i vad etisk jakt betyder. Men Hoddie behövde hjälp och jag tänkte att jag som är prohunter har ju faktiskt ansvaret för hur jakten ska gå till så det är fan jag som bestämmer ( peppade mig själv till Max ) åkte dit tidigt på morgonen efter att ha fått jumpstartat cruisern som inte riktigt ville jobba med mig ( igen ) och tog med Blasern då jag vet de skjuter som grisar och jag tänkte inte låta bli att skjuta backup skott om så behövdes.
När jag kommer dit ska jag jaga med den lite äldre mannen och jag hade Hoddies son Todd som tracker. Todd är en sådan där som det är svårt att berätta något nytt för, han kan ju redan allt så här gällde det verkligen att jag bossade upp mig om det skulle funka. Det var gemsbuck som stod på schemat och de ville skjuta headshot för att förstöra så lite kött som möjligt. Vinden var helt vild så här var det de första jag sa nej till. Inga headshot i det här vädret från mitt team. Såg hur sydafrikanen himlade med ögonen och tyckte jag var världens bitch men jag är helt okej med att vara bitch så länge de lyssnar.
Nästa tvist kom när vi körde in på marken och en stor flock gemsbuck var 150 meter bort. Min klient slängde upp geväret på taket av bilen och Todd svängde upp så han kunde få till ett bra skott. Jag kollade på honom, gav honom skjutkäppen och sa att om han sa skjuta får han hoppa av och göra det på mitt sätt. Walk and stalk. Han hoppade av och vi började smyga efter mycket om och men och jag växt till en ännu större bitch. Efter att vi smugit en bra bit reste han sig plötsligt upp och sa att om jag ska vara så här jobbig kan jag ta mitt gevär och smyga runt själv för de här var inget för honom. Jag ringde Hoddie som skrattade högt. Så länge han var nöjd med det så fine.
Han satte sig till rätta i bilen och öppnade första ölen och skålande när jag tog ut Blasern. Nu jävlar, nu var de jag och min blaser.
Todd ville med. Jag sa att vi skulle klättra upp på största kopjin och se var gemsbucken befann sig då dessa marker inte har några staket kan man få gå i dagar utan att syn på dem. Satt på copjin hur länge som helst tills jag fick en 3 sekunders hint att de befann sig väst om vattentanken långt bort. Todd såg dem inte och trodde inte på mig men jag fick honom att hänga med på min plan ( bitch igen ? ) att gå med någon som inte tror på sig sådär får en att tänka tusen gånger om om man verkligen sett gemsbucken. När vi när,ade oss vattentanken så började jag gå ner på knä. Allt för att gemsbucken inte skulle få syn på oss först, för då är vi rökt.
Där stod då plötsligt flocken Gemsbuck liggandes 400 meter framför oss. Gissa mo det var ett score från min sida! Det var öppet så jag och Todd la oss platta på magen och krålade fram långsamt. Tog oss säkert 2 timmar innan vi bara var 200 meter bort. Vinden var helt vild så jag bad Todd att stanna under ett träd så jag kunde ta sista biten själv. Jag ville komma så nära som möjligt. Inga långa skott i ett sådant här väder.
När jag kommit ännu en 100 meter närmare och befann mig under ett träd som gav mig rätt stöd la jag an. Gruppen hade börjat beta nu och jag hade en som stod fint med bredsidan till. Jag har en gång förut gjort ett skott med liknande vind och det var på min skovelhjort med Peter som sa att jag skulle skjuta grymt mycket framför för kulan skulle blåsa på plats så försökte ha det i minnet och räkna ut var jag skulle skjuta. Jag tryckte på avtryckaren och såg att skottet hamnade lite långt bak, men med min uber raket snabba blaser smällde jag av andra skottet på en sekund och gemsbucken seglade i backen. Gruppen såg förvirrade ut då de varken såg eller hörde skottet på grund av vinden och att den är så tyst med ljuddämparen. Jag och Blasern hade gjort det igen!!!
Bitch eller inte, Todd hade aldrig krupit så mycket på sin egen farm i hela sitt liv och var exalterad över att ha fått kämpa, report och taggar i röven och över allt är ett bra tecken.
sydafrikanen var nöjd med sitt kött.
För en gång skulle fick jag trycka av, annars gör man ju allt jobb och låter klienten skjuta.
En dag där självförtroendet växte lite mer.