Nu sitter jag i en mörk lodge. Alla har gått och lagt sig förutom jag, jag sitter och filosoferar med ett glas vin, pinotage från Stellanbosch. Godaste någonsin. Inte helt tokigt

Tänkte att jag kunde skriva av mig lite här då i och med att jag och Julia bloggat lite under jradveture.com så har det inte blivit mycket av att skriva här, saknar det lite faktiskt.

Jag kom hem från Eastern Cape igår, hade lite drev jakt på springbuck med min härliga klient Shawn! Var super kul och insåg om igen hur härligt det är att gå upp en kall krispig morgon innan solen gått upp, dricka en varm nymald kopp kaffe för att sedan sätta oss under ett träd och njuta av hur solen letar sig upp över det enormt vackra landskap som breder sig runtom oss. Känslan av att först nästan sitta och frysa ihjäl för att senare övergå till att svetten droppar ikapp med solens strålar är härlig. Man kan nästan få skrapa is på fönsterrutorna vissa morgnar.

Jakten tar sig mer och mer för min del och jag har varit ute i fältet non stop den senaste tiden. Riktigt skoj! Visst har jag enormt mycket kvar att lära och att jag gör misstag lite här och där är bara del av hela utbildningen. Jag har verkligen lärt mig att ta de misstag jag gör som erfarenhet och lärdomar för annars skulle jag vara nedbruten för längesedan. Men att ha någon som Julia här nu har faktiskt fått mig att inse hur långt jag har kommit. Och nu menar jag verkligen inte att Julia är dålig eller så utan ser bara hur jag också tänkte i början och det som faller mig naturligt nu är svårt för henne. Det där speciella tänket. Det tar lång tid att lära och jag tycker Julia gör det sjukt bra.

Idag fixade jag ännu en gång en akut tid hos doktorn som egentligen inte hade tid och när jag får till sådana små saker känns det som ett fett score varje gång. Jag har lärt mig koderna och samhället. Lite granna i alla fall.

Fina planer smids som får mig mer ännu mer taggad på livet. Kan hände jag kommer finna mig som boende och ansvarig över vårt massiva ställe i Namibia inom kort också. Eller att jag måste plugga lagen till Northen Cape för att kunna ta hand om en buffeljakt i slutet på Augusti håller motivationen uppe.

I morgon ska jag försöka lära Julia att rida, skjuta in bössan som fått sitt super Vortex sikte på och sedan blir det en låååång joggnigrunda. Mike kommer upp på torsdag med Klienterna och då ska jag ut i fältet igen. Fullt ös. Love it.

Hemma i Kimberley igen efter väldigt lyckad jakt i Eastern Cape.
Jag skulle guida Kelsy som ville skjuta kudu. Jag kunde inte markerna ( lägg märke till mitt kunde! Nu KAN jag dem minsann! ) och detta skulle alltså vara min första gång som ensam guide på kudu vilket gjorde att jag höll på att skita på mig. Kelsy är en sjukt lättsam och sjukt kul person med mycket humor och han var upp för att jaga på det riktiga viset. Klättra upp i de höga bergen och spana efter Mr right one. Det kryllar av kudu i bergsdalarna, det gäller bara att få syn på dem och det är inte det lättaste för ögat att tränga igenom de oändligt täta myllret av buskar som utformar sig med taggar och snår som heter duga. Jag vet inte hur många mil jag och Kelsy tog på oss, med svetten som rann och buskar som rev. Vi spanade och spanade, såg mängder med hondjur och unga herrar men den store gömde sig för väl. Jag behöver lite tid på mig nu i början för att kunna avgöra vad som är stort och inte stort och sådan tid får man inte alltid. Men Kelsy var som sagt väldigt lättsam och njöt till fullo ändå om vi inte fick något de första dagarna. Vi var nära, kikarsiktet var på sin plats flera gånger men jag blev alltid osäker på om de var stora nog så jag lät dem gå. Vi blev ofta inkallade när de andra skjutit kudu för att hjälpa till att bära ned dem och det tog alltid mycket kraft tid och inte minst att mitt självförtroende fick sig en turn nr jag såg att den kudun jag sagt till Kelsy att låta bli låg på backen. Det blev fort ett skämt på kvällarna att jag hade ett Size issue.
Sen kom morgonen då jag bestämt mig för att ta Kelsy till ett av de högsta bergen där ingen hade jagat. Det var tuff terräng som attan men Mike berättade att det fanns några godingar runt om där. 4 timmars klättrande låg vi och hade 4 handjur gåendes och en hel hög hondjur. Utsikten var helt otrolig så känslan av att ligga där och speja på hur alla kudus letade sig upp mot solen var en sån känsla som bara måste upplevas. Ett med naturen är en mening som kan stämma in rätt bra.
Efter mycket spaning fick jag plötsligt syn på honom. Den jag tyckte såg stor ut. Jag spejade länge och noga innan jag satte upp skjut stödet och sa åt Kelsy att skjuta när han kände sig redo. Distansen var runt 300 meter trodde vi men ack så fel, närmare 400..
Kelsy är en duktig skytt men det blåste väldigt vilket gjorde att han sköt lite lågt.
Kudun föll men gick upp igen och att hitta honom bland all de andra springande var inte en lätt kaka ( vad fult det var att översätta piece of cake..)  men fick honom tillslut och som tur var så sprang han några hundra meter ner för berget och föll där så vi fick det lite, bara lite lättare att få ut honom. Känslan av att gå fram till honom med den där tanken i huvudet som ekade – var han stor nog? Vi gick fram och han var mycket mindre än jag trodde och jag tänkte att nu har jag failat big time. Men han var fin!!! Helt rätt, en äldre herre som gick på sina sista år så det var topp! Värsta är om man skjuter en yngre.
Efter det sköt vi några kudus till och lite springbucks.
Nu har jag precis kommit hem från en dag av waterbuck jakt, efter lång tid av krålande från buske till buske och bara ha tålamod och tro att vi skulle komma lite närmre och lite närmre kom vi upp helt nära. En vattenbock gick 20 meter ifrån oss utan att se oss när vi låg pressade mot sanden. Jag hade spejat ut den äldre Herren i gänget med störst horn och innan vi kom till skott fick vi se hur de yngre bockarna jagade undan honom, hur han la sig i gräset innan han gick upp för att äta igen. Då la Kelsy korset på bogen och han föll omedelbart. Igår sköt vi Gemsbuck och Impala. Gemsbucken var väldigt tricky då vi var omringade av zebra, blue wildebeest och hartebeest. Miljoner ögon som letade efter rörelse. Men även där lyckades vi krypa upp utan att bli påkomma efter mycket tålamod och tid. Ikväll dyker Jullan upp! Ska bli kul att få en kompanjon för två månader!