Buffalo Soldier!

Posted on augusti 28, 2013 by Ragnhild Ranheim

Nu är det skärpning från min sida för nu måste jag komma igång med att skriva om allt som händer. Hamnat efter rejält nu och på något vis lyckades jag radera mitt förra inlägg också.

Vi var ute på inget mindre än buffel jakt här om dagen.

Jag har ju varit med Mike till inget mindre än det vildaste Zimbabwe och jagat buffel och det var nog en av det häftigaste resor jag gjort i hela mitt liv och kände att det var verkligen ” the real deal” så att säga. Inga jävla staket nånstans och vi var omringade av alla de där vilda djuren som kan äta upp dig eller döda dig för ingenting. Så när jag blev tillsagd att gå med som back up professional hunter på buffeljakt här i SA tänkte jag att det inte kunde vara något vidare svårt. Men jag fick lära mig att så var icke fallet. För att inte nämna att den Sydafrikanska buffeln är känd för att ha ett mer aggressivt temperament än någon annan började jag fatta att det inte var ett stycke kaka och bara jaga lite buffel hipp som happ liksom ( nu gjorde jag sådär igen.. översatte piece of cake till ett stycke kaka. Riktigt läckert )

Jag och Mike förberedde Will som är här för sin andra gång och var riktigt nervös över buffeljakten med att jaga lite plains game för att värma upp och stå många gånger på skjutbanan för att öva repeaten på 375 han skulle ha.

När dagen kom gick jag upp kvart över tre på morgonen för att få i ordning allt då vi hade drygt en timmes bilfärd till vår mark. Jag kokade lite ägg och bredde matsäck så vi skulle ha lite gottis på vägen. Will sa inte mycket i bilen och man märkte att han upprepade träffbilden för sig själv. Var kulan ska sitta om buffeln kommer emot dig, eller står bredsida and so on.

Nu är det ju så att det är Augusti i detta land vilket är den månaden där vinden blåser och denna dag var sådär extra dryg. Det blåste förjävligt, så mycket så jag gick och gnunggade ögonen från all sand som blåste in och såg ut som en riktig grinolle antagligen. Minns att jag hade problem med tsetseflugorna i Zim som gick extra mycket på mig , kröp in i näsan, ögonen och munnen för att tvinga fram en droppe vätska. Det var en pest. Nu kändes det exakt likadant bara att det var sand. Och känslan av att det var jag som fick all sand i ögonen och inte de andra. Att jag gick som en barnrumpa och gnugga ögon medan de andra hade ett minsta problem. Jag försökte gnugga så mycket som möjligt när ingen såg. Nog om mitt ögongnugg nu.. back to buffel!

Vinden var hemsk och området vi var på var enormt, jag såg inte till ett ända staket så långt ögat kunde nå, inte heller någon buffel. Landskapet var valbos vilket är en speciell buske som luktar gott, men denna buske fanns överallt vilket gjorde det sjukt svårt att hitta någonting i. Jag, Neels och en annan grabb gick runt och letade spår. Vi hittade relativt färska spår men de ledde bara oss fram och tillbaka och dubbelt så långt. Vi visste att de gömde sig där någonstans men i och med att det var så otroligt tjock bush så var vi i underläge vilket kan vara väldigt farligt. Jag höll hårt i mitt gevär. På buffeljakt går man alltid med gevären laddade och osäkrade. Kommer de emot dig har du inte tid med att osäkra. En elefant säger man att man kan vända med att tjoa och skrika men kommer en buffel efter dig är det en av er som kommer dö- du eller buffeln. Så är det bara.

Vi gick i timmar utan att se mer än spår. Vi såg att de var med noshörningar också. När man gått länge med huvudet i backen tappar man lätt den där alertheten man ska ha om något dyker upp oväntat och det var precis det som hände. Jag gick med huvudet i backen och började sucka lite, tappa hoppet om buffeln till jag plötsligt kände att något stirrade på mig. Jag höll på riktigt på att skita på mig för där stod tre stora jätte bufflar framför mig på 30 meter. David, en spårare blev så rädd att han kved som en lite flicka och hoppade baklänges. Bufflarna vände om och försvann in i den tjocka bushen innan jag ens hade fått tag på Mike på radion. Jag hade ett ögonblick med dem, en sån där stund då allt bara står stilla, det var jag och buffeln.

Game on. Vi visste nu på ett ungefär var de befann sig och gjorde en plan. Det var för farligt att hoppa runt i den tjocka bushen som vi gjort då man inte har klar syn på vad som försiggår runt en och stället var proppat med noshörning och buffel.

Vi följde deras spår en bit tills vi såg en riktigt viltväxel. Där ställde vi oss bakom en buske och intog position. Om allt gick som vi hade planerat skulle bufflarna för eller senare ta sig förbi vår buske. Där stod vi i blåsten i ca fyra timmar utan ett minsta täcken på liv. Alla började skruva på sig i slutet och man kunde se att till och med Mike själv fick tvivlet över sig. Jag kunde i alla fall gnugga ögonen i väntan. När ingen såg såklart..

När tiden rann iväg mot sen eftermiddag och alla var rätt slöa gav Mike plötsligt täcken till alla förutom Will att Bufflarna var på väg. Han hade sett en skymt av dem genom busken och för att hålla Will så lugn som möjligt sa vi åt honom precis innan de kom ut att göra sig beredd. För står man där för länge kan ju den kända buffelfebern ta en.

Där kom tre stora grabbar valsandes ut. Det var sjukt mäktigt att se dem. I den vinden vi hade skulle vi inte kunnat göra ett långt skott alls men vi var placerade perfekt så 30 meter ifrån oss stannade dem till då de fick syn på oss. De två första bufflarna var stora men fortfarande mjuka i bossen, det var den sista buffeln som var den riktigt hårda daggaboyn. Mike pratade lugnt med Will som jag såg börjat skaka. Han förklarade sansat var skotten skulle sitta och Will tröck av. Buffeln gjorde ett bra markering på att skottet träffat exakt rätt- in the shoulder. Innan buffeln studsat iväg in i bushen och vi inte kunde se honom mer sköt Will sitt andra skott. Sedan hörde vi bara dunsen och därefter det efterlängtade dödsbrölet. Vi väntade en 40 minuter innan vi långsamt gick emot bushen där han försvunnit och där 30 meter från att skottet gick låg han den ståtliga herren. En bjässe.

När vi sedan efter mycket jobb fått i ordning honom för att ta kort höll jag på att skita på mig igen av rädsla för plötsligt kommer en noshörning springandes emot oss i en väldans fart helt oväntat. Den frustade så högt att rös till i hela kroppen. Vi lyckade vända den precis innan den kom in i den där zonen där det blir självförsvars känsla. Där stod den sedan och spejade på oss medan vi tog kort och fick upp buffeln på land cruisern. Var sjukt häftigt.

Sedan stod jag och Neels med flåteamet i några timmar, att flå en buffel är inte varje dag man gör. Får nog göra min kniv lite vass igen för den är slö som jag vet inte vad efter att ha karvat i ett utav de tjockaste skinn som finns.

Vi hade blivit frågade om att hjälpa markägaren med att vårda hans bufflar då han inte jagat där på länge och bufflarna blivit för många på området och behövde därmed skjutas av en del. Vi sköt en av de äldsta som han försökt jaga 5 gånger innan men inte lyckats med. Vår daggaboy var hela 43 inch bred och hade några år på nacken.

Återigen så är det viltvård vi driver med och Will som drömt om buffel i hela hans liv fick nu sin dröm uppfylld och det var en ära att få vara med och uppleva det med honom på ett sådant här sätt. Visst fanns staketet där någonstans men återigen är hägnen så sjukt stora. Ändå om man åker till Zimbabwe där de inte finns något hägn finns där ändå ett staket eller gräns någonstans som hindrar djuren att röra sig som de en gång i tiden för länge länge sedan gjort. Det kommer man inte undan.

Härlig dag där jag lärde mig massor och fick återigen den där woow känslan av att jag faktiskt befinner mig här, smygandes i bushen bland vilda djur. Otippat.

” CHEERS FOR THE BUFFALO, FOR THE HUNTER, FOR THE GUIDE, FOR THIS HUNT AND FOR PAST HUNTS!! HAPPY DAYS!! ”